Det var en gång...

Det var en gång en flicka som träffade en snickare. Tycke uppstod och man kunde tro att dom skulle leva lyckliga i alla sina dagar. Så verkar det inte bli.

Jag är tillbaka. Ledsen och arg och besviken.

Snickaren hänger kvar, men han hänger löst. Under de månader vi träffats har vi bråkat 4/5 helger. Vi funkar klockrent under veckorna men helgerna är som en förbannelse. Vi bråkar om samma grejer hela tiden. Försöker få det att fungera men helgen efter är allt likadant igen.

Jag har kommit till den punkten där jag inte orkar mer. Jag tror han vet att jag inte orkar mer. Jag känner en sån hopplöshet.

Han har ett ex. En tjej som dyker upp titt som tätt med sitt fula tryne. Jag är inte svartsjuk på henne, är inte ett dugg orolig att han skulle göra nåt med henne, jag tycker bara inte om henne.

Hon är elak mot mig och respektlös mot hans och mitt förhållande. Hon ringer och smsar honom och säger att hon vill ha honom tillbaka. Jag vill inte ha något med henne att göra och har sagt det till honom. Dock så finns hon runt oss hela tiden pga umgängeskretsen han har. Jag har sagt att jag kan acceptera det men jag kommer inte tycka om att hon är med, jag tänker inte prata med henne, jag tänker inte umgås med henne.

Men ändå blir det snack om det här hela tiden. Ibland känns det som att han hellre umgås med sina vänner inkl exet än med mig.

Jag orkar bara inte. Det är för mycket just nu.

Vi får se hur sagan slutar...

Bloggandet är över?

Har märkt att jag inte har så mycket att skriva om när saker och ting går som det ska. Har ni också märkt att det kan vara så? Att det oftast är när man mår dåligt, när man grubblar eller har annat missnöje i kroppen som man känner ett behov av att skriva av sig.

Ja jag träffar alltså fortfarande Snickaren. Vi är tillsammans och spenderar var och varannan dag med varandra. Vi håller på att bli ett sånt där par som man vill kräkas på. Eller nej, det är vi inte alls det. För ingen av oss är såna. Vi vill båda ha våra liv samtidigt som vi vill förena våra liv. Svårt det där.

Men det går bra. Det går bättre och bättre dessutom.

I helgen hade vi vår första "hemmakväll". Utan kompisar - bara han och jag. Det var mysigt.

Jag har väl inte alltför mycket att skriva om egentligen. Annat än att jag mår bra och har ett litet fånigt leende på mina läppar.

Men jag ska väl inte överge bloggen för det... Eller ska jag?

Fortsättning följer... kanske... ;-)

Toffelhjältarnas vara eller icke vara

Alla killar verkar vara rädda att bli en toffel - så även snickaren. Varje helg ska det umgås med kompisar och hittas på något. Jag är såklart medbjuden men en helg hade ju varit trevligt att få för oss själva.

Men rädslan - att vara killen i gänget som väljer en tjej före kompisgänget - verkar vara för stor.

Diskuterade saken med kompis T och hon är så klok och säger: "Varför är det alltid ok att toffla med sina kompisar men inte med sin partner?"

En intressant fråga. Varför kan en kille inte våga stå upp mot sina kompisar och säga: "Den här helgen ska jag vara med min flickvän." När dom kan vara så "macho" och säga till sin älskade flickvän: "Den här helgen ska jag vara med mina kompisar acceptera det!" och flickvännen får snällt gilla läget - eller ställa till med ett jävla liv.

Jag är en sån tjej som inte bryr mig så mycket. Jag vill inte ha en toffel till kille, jag tycker det är roligt att umgås med snickarens kompisar, men ibland vill man kanske få ha honom för sig själv - i alla fall bara för en helgkväll. Jag kräver inte mycket. Bara en kväll.

Men han fortsätter toffla med kompisarna istället för med mig.

Rullar på...

Har inte haft så mycket att skriva här. Man hamnar väl i svackor mellanåt - antar jag - där man inte riktigt kan sätta ord på allt som händer omkring en. Många tankar som far runt i skallen på en men inget man får ur sig.

Snickaren hänger kvar. Han hänger ganska bra kvar nu. Det som varit oroligt har blivit mindre oroligt. Vi träffas och hör av oss och det känns bra. Oroväckande bra.

Sa till kompis T för någon vecka sen: Nu har det gått för bra. Snart kommer det gå dåligt.

Istället för att noja sig och analysera rycker jag på axlarna och körde vidare. Det funkar bra.

Vi rullar på..

Lugn och ro....

Jag kanske bara ska låta det vara... låta det ta sin tid och bara vara. För vad vill jag egentligen? Jag vet ju inte om det här är kille jag vill gifta mig med, skaffa barn och hela det köret. Varför sätter jag så höga krav på en kille som säger att han vill lugna ner det hela. Ok, jag tycker ju inte att vi har haft det bråttom men i hans värld kanske det går snabbt.

Så nu är det lugn och ro som gäller. Inte så mycket analyserande. Bara lugn och ro.

(fast det kommer ta slut ändå - säger pessimisten inom mig...)

Nattugglan hör självklart av sig. Det är som att han har känselspröt och känner på sig att allt inte är röda rosor i Ejjelitens liv. Han är charmig och rolig som han brukar vara. Men jag dissar honom lite kort. Orkar inte med honom just nu.

Istället tar jag och vårdar mina vänner. Vi har ju ändå galet kul tillsammans så det är det jag ska ha - galet kul, fast lugn och ro. ;-)

Rastlös...

Känner att jag inte får någon ro i kroppen. Jag vill höra av mig till honom men jag SKA inte. Men det gnager i mig. Han hör faktiskt inte av sig. Jag tolkar det som att han faktiskt inte vill ha mig ändå. Ville han ha mig skulle han höra av sig om så bara ett litet sms... Men inte det.

Jag funderar på om jag vill utsätta mig för det här. Det var faktiskt enklare att vara singel. Det vi har just nu är inte ett förhållande. Men jag vet inte vad man ska kalla det. Det är nåt konstigt.

Jag får ont i magen när jag tänker på att jag faktiskt kommit till insikt. Jag vill inte ha rätt. Varför ska min mage alltid ha rätt. Jag har haft det här på känn sen dag ett i princip.

Jag vill prata med honom. Men jag kan inte höra av mig. Jag hatar det här. Snart börjar jag klättra på väggarna...

Förvirringen är total...

Jag har medvetet inte skrivit något här. Har inte kunnat sätta ord på allt som pågår. Det snurrar runt runt runt i skallen.

Efter en rejäl härdsmälta för två veckor sen där jag och snickaren talar ut och får rätsida på mycket kändes allt bra. Vi hade underbara dagar och jag började känna mig så där nykär som man SKA vara när man träffar någon.

Det skulle jag inte gjort.

Bara någon vecka senare börjar han flumma. Vi snackar ut en gång till och jag blir inte klokare för fem öre. Han tycker att vi ska ta det lugnt. Jag har aldrig ansett att det går snabbt mellan oss. Vi gör liksom inget. Men han vill ta det lugnare alltså.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Men jag backar. Jag kan inte göra så mycket mer. Han får helt enkelt komma till mig. För jag fattar inte vad jag ska göra eller inte göra.

Men han säger att han tycker om mig. Det går inte ihop. Lite förvirrande...

Dåligt på bloggfronten...

Jag vet att jag varit dålig på att skriva nåt på sistone. Jag har inte riktigt kunnat sätta ord på det jag känner eller det jag går igenom just nu. Eller jag kanske inte velat skriva ner hur jag känner för då blir det på riktigt...

Snickaren och jag träffas. Vi har väl blivit ett par i den bemärkelsen att man ändrar status på Facebook. Men något förhållande vet jag inte om det är. Inte förhållande i det jag kallar förhållande - där man träffas på tu man hand och gör saker tillsammans. Nu menar jag inte hela tiden men i varje fall ett par gånger kan man väl kräva på en månad?

De gånger vi träffas bara han och jag är lätträknade. Visst sover vi hos varandra och myser men något känns inte helt hundra.

Jag tänker inte analysera eller ursäkta honom. Han känns helt enkelt väldigt omogen.

Känner mig nog väldigt irriterad just nu pga helgens händelser som jag inte vet om jag orkar gå in på.

Jag förtjänar mer än så här. Jag vet det. Men... Ja MEN... Han har sina ljusa sidor ändå.

Han får nog någon chans till...

Så klart...

Det var ju så klart bara jag som överreagerade och nojade mig i onödan. Snickaren hörde av sig och har hört av sig efter det också. Vi träffas och jag trivs bättre och bättre i hans sällskap.

Det är klart nojigheterna kommer smygande. Det hör väl till. Men jag försöker trycka undan dom.

Han gillar mig. Och jag gillar honom.

Det här gillar jag.

Jag kanske bara överreagerar....

Det är ju så som det ska vara. Börjar vänja mig vid tanken på snickaren. Börjar bli mer och mer intresserad. Faller rent av. Får den respons jag vill ha. Faller ännu mer. Så då är det ju så klart inte helt oväntat att han börjar bete sig märkligt.

Varför händer det här gång på gång? VAD gör jag!?

Men det får väl fortsätta att rulla på så får vi se vad som händer. Han hörde i varje fall av sig idag, så det kanske bara vara nåt tillfälligt märkligt beteende han hade för sig...

Jag kanske bara överreagerar...

Det rullar på...

Fortsätter träffa snickaren. Efter förra veckans märkliga kväll hade vi en något mindre märklig kväll i helgen och sen har det bara rullat på.

Men så börjar tanken komma krypande.

Vill jag det här?

Dumt att ta nåt beslut åt nåt håll redan nu men något är det som inte känns hundra. Tror att det bottnar i att jag inte har den blekaste aning om vad han vill, tycker och tänker. I och med att jag inte får speciellt mycket bekräftelse så börjar jag såklart fundera själv på vad jag vill, tycker och tänker.

Men han är speciell på nåt sätt. Tar inget beslut åt nåt håll än. Jag låter det rulla på...

Har inte gett upp än..

Ja, det var väl lite väl förhastat att ge upp hoppet och så där. Snickaren hörde av sig. Han är bra speciell och jag blir lite nyfiken på honom.

Vi träffas. Det blir en - vad ska man säga - märklig kväll. Inte på grund av snickaren själv utan på grund av andra orsaker.

Vi skiljs åt. En kram som leder till en puss som leder till en kyss.

Han är banne mig söt!

Vi kommer nog träffas igen. Jo då. Det kommer vi.

Ingen nunna här än på ett tag.

Börjar ge upp hoppet...

Nu har det bara varit ruttet alltihop på sistone. Till och med snickaren började flumma i helgen. Från att varit på och velat träffas - till ingenting. Vad är det som händer!?

Tog ett snack med Nattugglan för att försöka reda ut vad som hänt. Han låtsades såklart ovetande och menade att inget alls var konstigt. Slängde in lite glada smileys för att försöka släta över, men det var inte alls samma Nattuggla. All kontakt med honom är slut nu. Snopet minst sagt...

Det är dåligt på killfronten nu. Det är ju sommar. Det ska ju vara tätt med killar!

Ger upp hoppet snart... och blir lesbisk eller nåt. Nunna ska vara hett har jag hört..?

Funderingar...

Nattugglan slutade alltså höra av sig som jag skrev. Det är ju inte för intet man undrar vad fan som hände... Jag har verkligen ingen aning. Nog för att han brukar kunna vara tyst ibland men inte så här tyst.

Jag går tillbaka och tänker på vad som egentligen hände sist vi träffades. Men jag hittar inget som verkar suspekt. Vi mös kanske mer än vad vi gjort tidigare. Kan det ha blivit för mysigt för honom?

Kan det vara så att han tror att jag vill ha honom mer? Förvisso kanske det var vad jag ville - men jag visste att det inte var möjligt - inte så lätt i varje fall. Men måste man dra sig undan då? Kan man inte prata om saken istället?

Anlednigen till att det inte kan bli mer är den klassiska - flicka möter pojke, pojke och flicka går åt varsit håll, pojkes kompis dyker upp, flicka träffar pojkes kompis istället. Inte så bra med andra ord.

Jag vet att jag inte borde fundera och analysera - men lik förbannat är det det jag gör. Jag vill mest få reda på vad som hände - mer än att börja träffa honom igen. Var det jag eller var det han? Kan nog räkna med att jag inte får svar på den frågan på ett bra tag... om än någonsin..

Fortsättning följer del 2...

Så smsandet fortsatte med snickaren. Han vill träffas igen. Jag är väl inte omöjlig. Varför skulle jag vara det?

Får väl se vad som händer där...

Nattugglan är numera nedlagd. Tråkigt tycker jag då det inte var vad jag ville. Men slutar man svara och höra av sig läggs dom ned - med besked.

Skidåkaren vill komma på besök. Jag är inte omöjlig här heller. Klart att han ska få komma på besök.

Får väl se vad som händer där också.

Fortsättning följer...

Fortsättning följer..

Slänger iväg ett sms till killen från i helgen - vi kan kalla honom snickaren. Det är ett ganska oskyldigt sms och mer ett jag-hör-iaf-av-mig-så-du-vet-att-jag-inte-har-ångest-sms. Det tar kanske ca 15 minuter sen har jag ett svar. Svaret är oskyldigt med en flörtig underton.

Det här kan ju bli intressant.

Fortsättning följer....

Det hände nåt...

Utgång i helgen. Rejält blöt kväll. Vet inte riktigt hur vi lyckades jag och kompis K - men blött blev det. Ner på utestället där vi lyckas smita före köer och annat jobbigt. Vi hade flyt skulle man kunna säga.

Mycket folk ute. Kommer jag ihåg om jag träffade nån jag kände bland alla dessa människor? Nej.

Det var blött som sagt.

Men. Springer på en gammal bekant. Nu snackar vi högstadiet här. Han är trevlig och visar sig vara singel. Trevligt säger Ejjeliten och hipp som happ står vi och hånglar. Det var ju kanske lite oväntat.

Går vidare. Träffar kompis K som också hittat nån att hångla med. Vi hånglar på utestället. Är inte det lite fjortis? Äh. Det skiter jag i. Hångel är trevligt. Hittar på killen igen - och mer hångel. Nånstan i hångladet tycker vi båda att det är en bra idé att gå hem tillsammans. Visst - det var väl inte helt fel. Men det här är en gammal bekant. Alla vet vem han är - utan att vara positivt på nåt sätt.

Har jag gjort bort mig nu? Äh. Det skiter jag i. Har han hört av sig? Nä. Men det skiter jag i. Haha. Jag hade en sjukt kul kväll och en sjukt ångestladdad söndag. Och det hände nåt iaf. :)

Allvarliga samtal...

Började slänga några ord med Skidåkaren igår. Vi började som vi alltid gör - skämtar och skojar om varandra och med oss själva - om singelliv och ragg och lössläppthet. Sen helt plötsligt säger han: "Men helt ärligt så skulle jag vilja ha ett förhållande nu." Det var så oväntat men ändå så väntat.

Skidåkaren börjar tröttna på singellivet. Skidåkaren skulle vilja ha ett förhållande. Och han säger det till mig.

Vi börjar prata om det där och jag märker att det är nåt allvarligt över honom. Han pratar om sitt ex. Han pratar om tjejerna han träffat under året som inte varit nåt han vill satsa på. Han är allvarligt och seriös och det är en sida jag inte är van vid. Men jag gillar den. Jag gillar att han vågar vara seriös med mig också - inte bara skämtsam.

Jag märker att jag börjar tänka att det kan vara jag som den han vill ha förhållande med. Men sen kastar jag bort tanken. Jag tror att han och jag kommer bli kompisar - bra kompisar. Och det känns faktiskt ok.

Historien går igen..

Pratar med kompis A. Hon bryter upp från ett förhållande. Allt hon säger - allt hon gör - allt hon tänker - det har jag redan varit med om.

För över ett år sen stod jag i exakt samma sits som A. Lämna eller stanna? Vad vill man? Rädslan, spänningen, förväntan, ensamheten. Allt känns igen.

Jag får ont i magen.

På det sättet jag lämnade Exet är något jag ångrar och kommer alltid ångra. Jag önskar att jag hade haft mer kraft att prata med honom. Det förtjänade han. Men jag var så rädd. Jag var så rädd för vad han skulle tycka om mig - vad andra skulle tycka om mig.

Så jag pratade inte.

Kompis A pratar i alla fall. Det är bra. Det uppmuntrar jag. Men historien går igen. Och jag ångrar att jag inte pratade med Exet. Jag ångrar det så oerhört mycket.

Lustigheterna fortsätter...

Efter en lugn helg där det mesta som hänt är nåt sms till skidåkaren så gör Nattugglan sig påminnd igen. Han har varit borta och vi pratar med varandra på msn. Det tar inte lång tid innan samtalet ramlar in på vanliga samtalsämnen som brukar trigga igång både han och mig. Och mycket riktigt - efter nån timmes småflörtande står han utanför min dörr - redo att spendera natten med mig - som den nattuggla han är.

Vi har det mysigt och vi känner varandra ganska så bra. Allt är avslappnat och inga konstigheter egentligen. Men jag trodde i ärlighetens namn att vi inte skulle fortsätta det här - vad nu det är.

Att han sedan går tillbaka till nån slags spelad coolhet dagarna efter bryr jag mig inte så mycket om. Eller visst irriterar jag mig på det. Han tror ju förmodligen att jag vill mer när jag i själva verket vet mycket väl att det aldrig kan bli nåt mer mellan oss och det är ok med mig. Men jag vet att om några dagar börjas det igen.. småflörtandet. Frågan är väl bara hur länge det här kommer fortsätta...

Lustigt...

Bara för att man säger att det får fortsätta vara avslaget ett tag till så händer saker. Inga livsavgörande saker direkt. Men lite småroliga saker.

Nattugglan hör helt plötsligt av sig. Att han hör av sig får en oväntad effekt på mig. Jag blir riktigt jävla glad. Inte så där så jag sitter och ler lite - nej det är mer skutta upp och ner i soffan. Att jag reagerar så skrämmer mig lite. Jag vet ju att det i princip är omöjligt för oss att utveckla något mer. Så jag dämpar glädjen och försöker hitta andra glädjeämnen.

Springer på den yngre förmågan. Vi hejar kort på varandra. Inget mer med det. Nerlagd och glömd och begraven är han. Nästan.

Börjar prata med Elkillen från förra sommaren. Intressant samtal. Vad kan hända där?

Men speciellt mycket händer det inte. Men det lilla roar just nu...

Ännu en vecka...

Fortfarande avslaget. Det är inte ofta dom här svackorna kommer, men när dom kommer så kommer dom med besked. Jag börjar prata med killar på msn - killar som jag dissat sen lång tid tillbaka. Det är inte det att jag vill ha dom igen, men jag vill att nåt ska hända...

Så det blev utgång i helgen med vännerna i hopp om att något skulle hända. Hände något? Nej.

Det får fortsätta vara avslaget ett tag till.

Vad jag bryr mig om nu...

Vad jag bryr mig om nu är dina armar om mig
även om jag vet att jag måste glömma dig

Avslaget...

Det känns lite avslaget just nu skrev jag för en vecka sen. Jag kan inte annat än hålla med. Veckan har inte haft ens en gnutta spänning.

Den yngre förmågans tystnad klarar jag av. Han är nerlagd och ett avslutat kapitel nu. Jag kommer så klart få ont i magen när jag träffar honom nästa gång men jag kommer aldrig mer flörta med honom igen. Det förtjänar han inte.

Det som hände med Nattugglan skulle vara en engångshändelse - det hände tre gånger - sen ingenting - trots en del småflörtande via msn. Jag vet inte om jag ska tolka det som att han vill ha mer men vet att det inte går pga de omständigheter vi befinner oss i - eller om han helt enkelt bara ville testa lite Ejjeliten och sen går vidare på nya jaktmarker.

Skidåkarens intresse har ökat men det är på lekstadiet. Vi skämtar och driver med oss själva. Vi är trots allt väldigt lika till sättet. Kanske om vi träffas nån gång igen, så kanske vi ser om det kan bli nåt. Men jag vill inte tro på nåt - jag flörtar bara lite mer.

Förutom dessa tre - som det ändå inte händer nåt mer - så är det dött - avslaget. Jag låter det vara så ett tag till. Snart är det semester och då kommer inget vara avslaget.

Inget nytt hände...

Lördagens fotbollsfestligheter blev ju inte direkt festliga om man ser till fotbollen.. Festen jag var på blev rejält avslagen när Sverige förlorade så snöpligt. Däremot var jag och mina vänner på partyhumör så vi fortsatte festandet ändå och fick en riktigt rolig kväll i slutändan ändå.

Träffade på den yngre förmågan och lyckades bli dissad av honom ännu en gång. Efter att ha berättat exakt hur jag känner för honom (idag, nyktert) så lägger jag ner honom en gång för alla.

Går in på SprayDate för att roa mig. Där möts man av såna här meddelanden:

"Hej... Är du dominant av dig? Jag är undergiven och vill gärna dyrka och lyda dig. Är 22, kille och bor i södra Stockholm."

Vad säger man???

Ska man ge upp allt hopp på killfronten?

Allt känns lite avslaget nu...

Bloggtorka?

Det är inte det att jag inte haft nåt att skriva om. Det är det att jag inte vet vad jag ska skriva om allt.

Självklart träffar jag Nattugglan igen. Efter en vecka känner jag att jag visst vill träffa honom igen. Det är inte det att jag vill att nåt mer ska hända. Men jag trivs i hans sällskap. Vi har samma humor och vi skrattar mycket. Hamnar givetvis i säng igen. Och jag vill träffa honom igen, och igen, och igen. Men jag vill inte HA honom. Bara utnyttja honom, som sällskap i diverse former.

Den yngre förmågan hör inte av sig mer. Han är en underlig människa, men då är han ju också yngre, rejält mycket yngre. Lägger han på hatthyllan tills vidare.

Att jag kommer träffa Skidåkaren inom en snar framtid börjar stå klart. Vi verkar vara lika mycket sugna på varandra. Det är synd att han inte bor i den här staden, då hade nog nåt hänt mycket tidigare. Men jag har ju alltid sagt att jag inte har bråttom med honom.

Imorgon är det fotboll och självklart blir det fest till det! Jag är enormt laddad efter att ha varit stillsam sen förrförra helgen. Tyvärr brukar det ju bli avslaget när man är så laddad. Det blir nåt slags anti-klimax. Jag hoppas dock inte det gäller för imorgon. Vill att nåt nytt ska hända. Jag ska se till att nåt nytt händer.

Återbesök..

En vecka går. Nattugglan och jag fortsätter vårt flörtande. Och en vecka efter första oväntade besöket kommer han igen. När han går hem morgonen därpå tänker jag att det nog var sista gången.

Jag vet inte om det är nåt jag vill. Jag vet inte om det är nåt jag inte vill. Jag känner bara att träffas vi fler gånger kommer det leda till nåt, åt nåt håll. Jag vill inte det. Jag vill bara vara.

För att komplicera det ännu mer smsar den yngre förmågan mig under samma kväll och frågar om jag vill ses. Det vill jag. Men inte på hans villkor. Så jag tar nattugglan till mitt bo istället.

Vi har det bra, det är bra. Men jag kommer inte träffa honom igen - tror jag.

Som på beställning...

När det var längesen är det ju bra om man gör nåt åt det. Och som på beställning i fredags får man ett samtal av nattugglan där han frågar om han ska komma förbi på kvällen. Visst får han det och det slutar med att han ska sova över. Så mycket sovande kanske det inte blev förvisso och dom där två månaderna är borta.

Nackdelen med att få ligga är att man vill ligga mer. Och nu får man inte det. Frustrerande. Fruktansvärt frustrerande.

Det hela resulterar i att jag funderar på att skicka iväg ett sms till den yngre förmågan och kräva hans "tjänster". Jag gör inte det och det är jag ganska glad över. Vill ha nåt vet han var jag finns. Har nog gjort ganska klart var jag står.

Men nu står jag alltså här och vill ha mer. Och jag undrar när nästa beställning kommer....

Förlängesen....

Diskussion med kompis T:

T: Hur längesen var det då?
Jag: En månad sen?
T: Nej, men då följde han ju inte med dig...
Jag: Två månader sen? Nej det kan inte stämma
T: Jag tror tyvärr det...

Två månader sen. Det är för längesen. Det är för länge sen. Once a time, long long ago...

Potential nånstans? Nja.

Skidåkaren har blivit mer en kompis. Men kompis T är positiv. Hon ser det i hela i 5 steg.

1. Han blir medveten om min existens
2. Han svarar på tilltal
3. Vi skickar sms
4. Vi blir kompisar
5. Vi hoppar i säng

Tja, varför inte?

Den yngre förmågan har jag nog gett upp hoppet om... Men det är klart. Han finns ju där i alla fall. Smyger omkring och dyker upp både här och där. Vi får se.

Men annars? Nja...

And the flirting is on...

Så föll det sig så att den yngre förmågan dök upp på det stället där jag nog inte ville att han skulle dyka upp. Han stryker omkring och är söt och charmig och man kan inte annat än undra, skulle det kunna hända nåt där igen?

Lyckas med genomskinliga ursäkter starta en konversation med honom. Det slutar såklart med att jag råflörtar med honom. Totalt jäkla onödigt egentligen, men samtidigt lite kul. Det var ju ändå ganska döfött på flirtingfronten just nu. Och nog är det en svag liten flört tillbaka. Svag ja, men svag kan bli starkare...

Kompis T är arg på mig. Tycker inte jag ska hålla på som jag håller på. Tror att jag kommer bli ledsen. Men jag tror inte det. Han kommer ju ändå försvinna om ett tag igen, tror jag iaf. Jag kan väl få leka lite grann iaf? Och flirtingfronten var ju ganska tom just nu...

Och vad hände nu!?

Får en smärre chock idag när jag springer på den yngre förmågan. Var inte riktigt beredd på det men klarade nog situationen ganska bra.

Ser dessutom ut som jag kommer springa på honom var och varannan dag framöver. Mycket tyder på det.

Han betedde sig som folk i varjefall. Och det är bra. Och ja, han är fortfarande söt. Men yngre förmågor var det ju över med numera för Ejjeliten...

Men kanske leka lite? Detta kan komma att bli lite intressant.

Sköna maj välkommen....

Då var det vår då. Björken och alla lövträd slår ut och det kan jag lova att jag känner av. Pollenallergi suger! Man blir så vacker med röda ögon och rinnig näsa. INTE! Alltså ingen utgång denna helg som var.

Pratar dock med den nya killen mycket under helgen, Nattugglan kallar jag honom numera. Vi pratar mycket. Vi flörtar. Vi flörtar mycket. Det där kan bli intressant om vi springer på varandra ute någon gång. Kanske redan till helgen?

Annars är det väldigt lugnt. Lite för lugnt. Lugnet före stormen kanske?

Lugn vår - vild sommar? Det skulle vara skoj.

Intressant utveckling

Jag och kompis T diskuterade det här med att vilja vara vårkär och att när vi vill vara kär - då finns ingen, men när vi vill vara själva - då finns massor.

Jag funderade på om det kunde hänga ihop med att man blir mer "desperat" när man vill ha någon och att detta känns av. Så vi sa att vi skulle skita i att vi vill vara kär och fortsätta låta att allt bara rulla på som vanligt. Så vad händer?

Först hör en pojke från förr av sig. Och nu snackar vi förr - högstadietid. Vi har haft lite sporadisk kontakt senaste halvåret men inge mer än så. Han berättar att han ska komma till hemstaden över helgen och frågar om jag vill träffa honom. Vill jag det?

I samma veva dyker skidåkaren upp i telefonen och börjar skicka suspekta sms som jag inte vet hur jag ska tolka. Det kanske inte är helt kört med honom? Han kanske har lekt klart?

För att göra det hela ännu rörigare har jag under senaste tiden pratat allt mer med en kille som har funnits runt mig i många år men som av naturliga orsaker (typ samboförhållanden) inte cirkulerat i mitt huvud som han numera gör. Vi flörtar. Bör vi flörta?

Det händer alltså helt plötsligt både det ena och det andra. Det kan bli en intressant vår.

Saknar något...

Jag saknar något. Hela den här veckan har jag känt mig tom.

Jag vet vad det är.

Jag hade hoppats på den yngre förmågan. Han var bra. En trevlig prick som gjorde mig glad. Som gjorde att jag hade nåt att tänka på.

Nu har jag ingenting att tänka på.

Ingen att tänka på.

Jag vill vara vårkär!!!!!!

Fylleinlägg nr 1

Fylleinlägg är väl aldrig att rekommendera och jag har försökt hålla mig borta från detta. Men nu är det nog lite oundvikligt.

Sitter hemma - själv - efter en blöt kväll.

Träffade den yngre förmågan ute. Jag visste liksom inte vad jag skulle tycka och tänka efter totaldissen tidigare i veckan. Eller totaldiss, det var jag som valde att tolka det som totaldiss.

Men han blev glad av att se mig och vi ramlade på varandra under kvällen och han hade svårt att slita sig. Blev kvar vid mig ett bra tag. Så pass länge att mina kompisar gick hem.

Jag säger till honom att jag fan gillar honom. Smart? Nej. Nödvändigt? Ja.

Nu vet jag. Det går inte. Det blir inget. Han blev ganska paff. Men nu vet jag.

Inga yngre förmågor nu. Som jag skrev sist. Enough!

Inga pojkar så långt ögat kan nå....

Helt plötsligt är det pojktomt i Ejjelitens liv. Det var längesen det verkligen inte fanns någon intressant. Lite tomt är det, för det är ju faktiskt ganska trevligt att ha nån att drömma om och tänka på. Och vad gör man när det är pojktomt? Jo man börjar tänka på pojkar som man redan kasserat.

Skidåkaren är ett sånt exempel. Jag kan nog inte riktigt släppa honom. Han är en sån där "vill ha dig"-kille. Detta trots hans mycket stereotypiska smak på damsällskap - tänk snyggt skal, inget innehåll. Men han ska väl ha roligt han också... ha ha. Låter honom leka av sig sen kan jag håva in honom när han är "mogen". He he.

Men jag kanske ska ha det lite pojktomt ett tag. Och bara vara lite. Och låta saker ske när dom sker.

Och inga pojkar så långt ögat kan nå....

Färdigfunderat

Nej. Killar i 25 års åldern är inte min melodi. Efter att ha träffat den yngre killen 4-5 ggr och vi faktiskt har haft det ganska mysigt mellanåt så får man tvärnobben helt plötsligt. Känns lite snopet och jag inser att det nog är färdigfunderat. Inga mer yngre. Enough!

Utgång under helgen och man springer på en helgo pojk. Över 25 dessutom. Påminner om skidåkaren på många sätt. Flörtas fram och tillbaka. Innan han släpper bomben, han har tjej.

Ja men vad bra! Tack och adjö.

Går vidare på utestället, kommer förbi helgoa killens bord igen och blir neddragen. Han var visst inte klar med mig. Jag ser hur hans samvete bråkar med honom. Jag kanske uppmuntrar lite för mycket. Men han är duktig. Han gör inget han kan ångra. Han är bara go. Han försvinner med en kyss på mina läppar.

Jag kommer aldrig träffa honom mer. Jag kommer aldrig se honom mer (förutom de bilder jag har i min kamera från helgen). Jag inser det när jag går hem på lördagnatten.

Så sitter man och har det småtråkigt på jobbet och börjar surfa och surfandet övergår till snokande och helt plötsligt sitter jag med helgoa killens bild framför mig på Facebook.

.....och jag pokar honom.....

Jag vet inte hur smart det är egentligen. Och vad jag tror att jag kommer vinna på det. Men jag kände att jag behövde göra det.

Och nu slutar jag fundera på nånting. Jag låter bara saker ske.

Jag och mina yngre killar...

Jag verkar ha hamnat i nåt träsk där jag bara fastnar för killar runt 25 år. Till en början fann jag det roande, nu börjar jag bli orolig för mig själv.

Hittade via en nätdejtingsida en kille som till en början verkade hur bra som helst. Men ju mer jag pratat med honom ju mer rynkar jag på ögonbrynen. Det märks att han är yngre. Han säger att han vill ha en mogen tjej som vet vad hon vill och kan stå på egna ben, men ändå blir han sur när jag inte springer efter honom hela tiden. Jag finner detta roande och oroande på samma gång och ser en liten manipulativ, kontrollerande och svartsjuk pojke bakom den söta fasaden. Kompis T frågar mig om jag tagit honom som ett projekt. Att få honom att inse att han inte kan hålla på som han gör. Jag tror tanken slagit mig. Han kan behöva nån som läxar upp honom. (sa hon och skrattade lite rått...)

På påskafton blev det partaj och utgång. Springer på lite smått och gott ute på favoritstället. Bland annat en kille jag träffat förr genom mitt jobb. Vi snackar lite och vi konstaterar båda två att vi är singlar, vilket ingen av oss trodde om den andra. Han är såklart också ung och vi blir båda nyfikna på varandra när vi konstaterat att vi är singlar och kvällen slutar inte hemma. Han är gullig och härlig och morgonen spenderas med snack och kramar innan jag tar en promenad hem, trött och sliten. Jag sms:ar honom på kvällen och får svar, men det kändes inte som något att spinna vidare på. Synd, han var lite intressant...

Men killar runt 25, är det min melodi det? Jag ska nog ta mig en funderare på detta....

Ganska lugnt just nu...

Jag inser att jag inte skrivit något på ett tag. Det har återigen varit stilla i Ejjelitens singelliv... Jag har inga större problem med det. Lugnt kan vara skönt ett tag. Det får en att fundera och tänka lite på vad man vill och inte vill.

Vad vill då Ejjeliten?

Det vet jag inte. Mitt kära ex går och skaffar sig ett nytt liv och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och tänka om det. Glad för hans skull är jag. Men samtidigt känns det lite ledsamt att han har ett nytt liv, utan mig. På nåt sätt vill man ju vara delaktig i någons liv, någon som man delat så många år och så många minnen med. Jag vill höra vad som händer i hans nya liv men ändå mår jag dåligt av att höra det.

Det är inte lätt.

På så sätt kan det vara bra att det är lugnt i mitt liv. Så jag inte rusar in i saker som jag kanske inte är redo för eller som jag inte vet hur jag ska hantera.

Till påsken blir det i och för sig allt annat än lugnt. Så vi får väl se vad jag skriver för inlägg i helgen..

Perkyshmerky/Douglas!!!!!

Jag läste en gång en blogg, det var inte så längesen, men nu är den borta....

Douglas!!!!

Var har du tagit vägen!?!?!

:(

Jag dumpar dom...

Skidåkaren var i stan. Jag träffade på honom av en slump. Han såg måttligt road ut och detsamma gällde mig. Han är inte alls speciellt intressant egentligen. En liten osäker själ som söker tröst i sin åldersnoja hos yngre förmågor. Jag vet att jag låter lite bitter här men jag är inte det. Jag är nog mer bitter över mig själv att jag målat upp nån romantisk bild av honom. Men jag fortsätter prata med honom. För han är rolig. Rolig att retas med. Rolig att driva med. Det slutar väl med att vi gifter oss ändå. Ha ha.

En bekant från förr hör av sig på Facebook. Jag håller på att ramla av stolen då jag inte hört något från den här människan sen många år, och då menar jag MÅNGA år. Jag roas av att han hör av sig, men börjar fundera VARFÖR han hör av sig. Det här är en kille jag hade nåt ihop med långt innan jag träffade exet, långt innan jag blev en vuxen varelse. Men en kille som gjorde mig illa på nåt underligt sätt, mycket självförvållat pga min naivitet. Jag har lärt mig nu. Det lär inte hända igen. Inte på det sättet i varje fall.

Jag fortsätter läsa i min bok "Dumpa honom". Visst är det mycket som är extremt, men det finns vissa saker man kan ta åt sig. En sån sak är ju ändå "han hör inte av sig - han är inte intresserad". Den håller jag med om. En kille som ÄR intresserad ser till att höra av sig, trots att tid inte finns. Ett kort sms eller ett snabbt mejl. Mer än så krävs det ju inte.

Så dom som inte hör av sig från och med nu dumpar jag!

Hårt och brutalt.

Jag är kär....

Jag är kär. Eller inte. Men det är vad alla killar verkar tro. Att jag är kär i just dom. Men det är jag inte. Är killar verkligen så självgoda så dom tror att man faller och blir kär bara så där?

Jag har märkt detta fenomen bland en handfull killar. Dom beter sig som att man är upp över öronen förälskad i dom. Dom kan inte prata med en som normalt folk. Hala som ålar, elaka, och odrägliga. Till alla dessa pojkar vill jag säga:

JAG ÄR INTE KÄR I ER!

Jag har oerhört lätt att prata med folk. Jag tycker om att prata med folk. Jag pratar gärna med dom killar som jag dejtat men som jag insett att det inte blir nåt med av diverse anledningar. Tycker ändå man kan prata, för man började ju prata av nån anledning från början, sen att det inte "klickade" på det romantiska planet betyder ju inte att man inte kan vara kompisar, eller bekanta. Eller har jag fel?

Jag stöter på dom, gång efter gång. Killar som är trevliga och roliga, sen hala som ålar. Men ändå ska dom prata med en. Det är som dom kollar av: "är hon kär i mig fortfarande?", "håller jag intresset uppe?", "är jag fortfarande intressant?". Dom vill ha sin egoboost. För dom tror att man är kär i dom.

Men för i helvete, jag ÄR INTE KÄR I ER!

Dumpa honom

Jag köpte den där boken - Dumpa honom. Jag vet inte, men är den inte lite för amerikansk och lägger allt på killen? Vill verkligen killar inte bli jagade det minsta lilla? Vissa av mina killkompisar säger att om en tjej letar på dom och tar kontakt med dom först så blir dom smickrade och bara en sån grej kan få dom nyfikna. Eller är det som dom säger i boken, att det bara är lata jävlar som tycker det och man vill ju inte ha en lat jävel? Nån annan som läst boken?

Skidåkaren kommer till stan. Jag vet inte hur jag ska göra med det. Han kommer inte hit för att träffa mig, tyvärr. Men jag kanske får tillfälle att träffa honom ändå. Fast han är nog inte intresserad. Min taktik där verkar ha misslyckats trots allt.

Känner mig inte vidare uppåt längre. Har verkligen gått in i en svacka. Allt känns lite för mörkt just nu, trots att det blivit ljusare. Begynnande vårdepp?

Upptagna pojkar

Jag har börjat prata med en kille. Han är söt, trevlig och rolig. Får mig att skratta. Han är jättego på alla sätt och vis. Det är bara ett problem. Han är väldigt mycket upptagen.

Det här är nog en ganska ny erfarenhet för mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. Men han gör mig glad och mina dagar går lite snabbare när man får ett mejl av honom. På ett sätt vet jag att jag inte borde uppmuntra honom på nåt sätt. Vill inte beblanda mig i nån otrohetsaffär. Men vi mejlar ju bara, i lite flörtig underton. Det kanske kryddar upp hans förhållande. Han kanske behöver det. Och vem är jag att inte unna honom det? Haha ;-)

Jag har inga planer på att börja träffa honom. Eller göra nåt annat än att mejla. Men jag börjar fundera på vilket ansvar man har som singel. Många singlar verkar resonera "det är inte mitt ansvar, det är den personens val". Men jag anser nog att man har ett ansvar som singel ändå. Är jag tillsammans med en kille och han blir intresserad av en singeltjej och han inte har vett nog att säga nej så skulle man ju uppskatta om tjejen i fråga säger "nej, du är upptagen, det funkar inte för mig." Tyvärr är det sällan så och det blir sliskiga otrohetsaffärer bakom ovetande flickvänners och pojkvänners ryggar. Och detta är något jag inte vill vara med om...

Hur resonerar ni?

Smeknamn som kan skapa otrevligheter

Att man använder smeknamn på sina pojkar i bloggen gör ju att man kan förhålla sig ganska anonym här i bloggvärlden. Sååå lätt är det ju inte att klura ut vilka killarna är och inte vem jag är heller (hoppas jag). Men jag har upptäckt att jag börjar försätta mig i kluriga situationer.

Ett smeknamn har nämligen läckt ut och orsaken till det är att jag använt samma smeknamn i bloggen som i verkliga livet. Jag inser det idiotiska i det här och får från och med nu inte ha samma smeknamn i blogg och i snack med kompisar.

Det är sällan en kille heter det han heter när jag och mina kompisar diskuterar och det är sällan han kallas samma sak som i bloggen. Men just den här killen har fått samma smeknamn av nån anledning. Det är inte bra. Det är inte bra att det läckt ut.

Jag vill fortsätta vara anonym i min blogg. Det är bara ett fåtal personer som känner till att det är just jag som skriver den. Jag håller det för mig själv. Det känns tryggast så. Och nu kommer smeknamnen inte användas annat än i bloggen!

I can be your Facebook stalker

Jag sitter på Facebook. Jag borde jobba, göra dom där sakerna jag lovade att jag skulle göra under dagen. Men jag sitter på Facebook. Snokar. Stalkar. Nyfiken som man är.

Jag går in på Skidåkarens sida. Jag är fascinerad över hans vännerlista. Den består nästan till 90% av tjejer. Tjejer som alla är födda på 80-talet. Gärna senare delen av 80-talet. Jag fascineras. Är det det han vill ha? Små tjejer som knappt hunnit gått klart i skolan. Men jag bryr mig inte. För det känns som han bara leker med dom. Att det känns säkert för honom, det är inte seriöst och han behöver inte bry sig speciellt mycket. Jag låter han leka på...

Genom Facebook får man veta saker man inte borde veta. Jag sitter och läser wall-to-wall-konversationer mellan folk och jag får reda på både gott och blandat. Jag inser ju såklart det farliga i det. Att det är lätt att försäga sig. Men lik förbannat sitter jag där ändå. Och snokar och stalkar...

Och jag börjar nynna på Facebook-sången....

Bottennapp

Jag träffar Fisken igen. Redan innan känner jag i magtrakten att det här nog inte är nån bra idé ändå. Vi träffas och jag känner ännu mer att det nog inte är vad jag vill. Vi pratar och samtalet flyter väl på lite lättare den här gången, men ändå inte. Helt plötsligt börjar han kyssa mig. Min första tanke är: "Hur tar jag mig ur det här då?". Andra tanken är: "Men lite hångel kanske inte är så fel." Så jag hånglar lite med honom. Men inser att det bara är dumt. Jag hittar på nån lam ursäkt, vi avslutar kvällen och jag går hemåt skrattandes.

Jag ser såklart ett mönster i det här. På dagen har jag pratat med Trubaduren. Han finns i mitt huvud så klart. Men det är inte det att jag tror att det nånsin skulle bli nåt mellan mig och Trubaduren. Det är bara det att jag inser att jag inte behöver nöja mig med något. Varför ta nån som jag känner mig osäker på när det finns killar där ute som jag vet att jag vill ha?!

Jag känner mig självklart taskig mot Fisken. Han har ju inte gjort nåt ont. Han är en trevlig kille, men ingen kille för mig. Min kompis säger när jag kommer hem: "Men kan du inte ha honom som tidsfördriv då?" Men inte ens det känns intressant.

Den jag egentligen vill ha är istället Skidåkaren. Han är hetare än hetast. Allt med honom känns som 10 poängare. Det är inte det att han är snyggsnygg, men det är nåt visst med honom. Och han är rolig. Han får mig att skratta åt allt han skickar. Han är klockren skulle man kunna säga.

Så med Fisken blev det bottennapp. Jag får valla skidorna istället och se om det går nåt bättre.

En dejt med en fisk och en helg på en annan ort

Så jag träffade Fisken. Han var trevlig och en väldigt vettig kille vad jag kunde se så där på första dejten. Jag kan väl inte påstå att samtalet flöt på så lätt som det kanske gör med vissa andra, som Trubaduren eller Skidåkaren. Men dom har jag ju å andra sidan aldrig varit på dejt med, dom pratar jag med ändå... Men jag ska ge honom nån chans till. Vi ska träffas igen och kanske flyter samtalet på lite lättare då.

Helgen spenderades på annan ort. Det var trevligt med lite utgång och lite shopping. Så som det ska vara när man åker bort en helg. Vännerna var alla lika taggade på resan ner och lika less på resan hem. Varför vill man bara komma hem så fort som möjligt när man varit borta?

Skidåkaren hörde av sig på lördagkvällen. Han brukar aldrig höra av sig, bara svara när jag hör av mig. Det tar jag som ett bra tecken och att min taktik med honom börjar fungera.

Pratar lite med diverse pojkar på sms och msn på vägen hem. Elkillen från i somras börjar pocka på min uppmärksamhet, Fisken är söt och hör av sig, Innebandykillen - som jag kanske inte nämnt så mycket - är lite fyndig även om tråkigheten lyser igenom allt som oftast.

Jag känner att jag trivs med livet som det är. Det är lite dejtande, lite flörtande och lite spanande. Det räcker så, just nu.

En fisk nappade

Jag satt på en av alla dessa dejtingsidor för nån vecka sen. Dejtingsidor är för mig vad TV-tittande kanske må vara för andra människor - ett tidsfördriv.

En pojke hade varit in på min sida, jag gick in på hans. Det såg intressant ut och jag började skriva. Vi skrev fram och tillbaka och han var lite smårolig och småsöt. Vi gick över till msn och vi snackade mer. Han är rolig och han är söt. Och vi kallar honom Fisken.

Så jag frågade igår om han ville träffas nån dag. Och det ville han. Så nu ska vi träffas i veckan.

Fisken nappade....

På jakt efter en skidåkare

Skidåkaren vill inte bli jagad och verkar inte vara intresserad av att jaga mig heller. Därför funderade jag på om jag bara skulle ge upp honom... Vilket är det logiska valet i detta. Men jag ger mig inte... Han är för go på nåt sätt.

Så jag grubblade lite på det här fram och tillbaka... Och nu har jag kommit på en taktik.

Den går ut på att jag jagar lite... Sen lugnar jag ner mig. Låter han tro att det är lugnt.. sen kommer jag igen.

Jag har gjort det här till och från i några veckor nu. Och igår kom det jag väntat på. Han börjar mjukna. Han börjar prata om att träffas. Jag har skapat ett intresse! Nu måste jag bara se till att detta blir av. För han är bra go. Och Ejjeliten vill ha honom, om det så är det sista hon gör! Ha ha.

En bloggtorka och en festlig helg

Det var ett tag sen jag skrev nånting, inser jag när jag går in på Glimras blogg och ser att hon farit och flängt till varmare länder. Jag vet inte vart jag befunnit mig då jag verkar ha tappat allt bloggengagemang de senaster veckorna.

Det har väl inte hänt så speciellt mycket. Det kan vara därför bloggen inte uppdaterats så frekvent. Men i helgen hade vi vår första festhelg för det här året. Hela januari låg i stiltje, det var i och för sig välbehövligt då plånboken gapade tom och festerna duggade tätt innan jul.

Men så kom då den här helgen som var. Jag och kompis K bestämde att vi minsan skulle hitta på nåt som innebar alkoholdrickande. Kompis S och T anslöt sig till festligheterna och några starka drinkar senare var vi på väg ner mot vårat uteställe.

Ganska snabbt hittar jag en kille som jag kände igen från några månader sen. Han är söt. Men även han lite ung. Men jag bryr mig inte. Lite flörtande under hela kvällen och jag känner mig på bra humör. Träffar en kille som min kompis haft en fling med för några år sedan. Han känner igen mig och vill att jag ska följa med honom hem. Jag leker med tanken några minuter men inser att det nog inte är något jag egentligen vill. Istället springer jag på den söta pojken igen och han säger att han ska gå hem och att jag också borde göra det. Så vi gör det. Han är söt.

Han går sen. Han säger innan jag stänger dörren: "Vi hörs!" Jag svarar: "Visst." och fnissar till i samma sekund jag låst dörren om mig "Hur ska vi kunna göra det. Vi har ju inte varandras nummer..." Men det kändes inte som nån katastrof. Stan är inte stor. Vi kommer säkert springa på varandra igen. Och han var söt. Han kan nog få nån chans till.

Nu rusar vi mot våren och ser fram emot många festliga helger. Och bloggtorkan är över...

Jaga eller bli jagad...

Jag har funderat på det här med att jaga och bli jagad... Jag är en sån tjej som alltid brukar jaga mina "offer" (ha ha), men har nu fått känna av lite hur det är att bli jagad. Och ska jag vara ärlig vet jag inte hur jag känner inför det...

Mycket kan man klaga på. Och det här med att "fan, han visar aldrig nåt intresse" är ju ett klassiskt klagomål. Men nu då. Helt plötsligt finns det en kille som faktiskt ÄR intresserad. Och hur reagerar man då? Jo man drar öronen åt sig och tänker "det här var lurigt... det kan inte stå rätt till..." istället för att faktiskt bli GLAD! Men inte då. Nej, varningsignaler och stoppljus blinkar och har sig i ens sinnen.

Varför kan man inte bara njuta av det lite?

Jag menar, jag behöver ju inte gifta mig med killen, jag behöver inte ens bli tillsammans med honom. Jag kan ju bara dejta honom lite och njuta av uppmärksamheten. Och det KAN ju faktiskt bli så att han blir intressant ju mer jag träffar honom...

Men det slutar väl med att han kommer sluta visa intresse efter ett tag och då, ja DÅ, kommer Ejjeliten börja jaga och säga: "fan, han visar ju inget intresse..."

En ny bekantskap

Jag träffade en pojk. Eller han är nog ingen pojk. Han är mer en man. Vi träffades första gångerna på ett uteställe. Vi pratade och vi var sociala. Sen visade det sig att han är kompis med en kompis kompis. Vi började sms:a. Vi bor nästan grannar. Och vi ska träffas i veckan.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om honom. Jag kan inte bestämma mig. Han ser bra ut. Men han verkar svår. Han är inte öppen, spontant rolig eller något av de egenskaper som brukar attrahera mig... Han verkade tråkig, han verkar tråkig, men ändå vill jag träffa honom. För han kan ju bara vara blyg. Men jag ville inte ha några blyga pojkar. Det är inte dom som är roliga. Dom kanske är dom bra killarna, men dom är inte så roliga. Kanske.

Kanske är det min osäkerhet som spökar. Osäkerheten om jag vill ha ett förhållande, för han är säkert en kille som skulle kunna visa sig vara pojkvänsmaterial - i slutändan. Men jag trivs själv. Jag har nog aldrig mått så bra som jag gör just nu. Flörtandet med alla pojkspolingar, irritationen över alla pojkspolingar som visar sig vara skitkillar, skvallrandet och snackandet med kompisar. Jag vet att det blir annorlunda när man har ett förhållande och jag vet inte om jag vill att det ska vara annorlunda, inte just nu i alla fall.

Men jag ska träffa honom. Det kan ju bli bra, det kan ju bli trevligt, och blir det inte det så vet jag. Då slipper jag i alla fall fundera "tänk om...".

Spelets regler

När man är singel inser man hur mycket spel det är när man dejtar eller träffar nån. Den här helgen har jag diskuterat det här med tre - oberoende av varandra - personer. Och alla säger samma sak: "varför hålla på med massa spel - varför inte bara säga: Jag gillar dig - Ska vi ta en fika?" Men så diskuterar man vidare och trots att alla dom här personerna ogillar spelet så gör dom inget för att bryta kedjereaktionen... Nej dom beter sig precis likadant som alla andra.

Om man gillar någon så kan man som singel inte säga "Hej jag gillar dig, ska vi ta en fika?" För då är man för PÅ. Nej istället ska man trixa och skicka sms i en oändlighet för att pejla av om personen är intresserad eller ej. Svarar den på sms:en - ja då måste det finnas ett intresse. Svarar den inte - den kanske spelar svår. Det är en oändlighet av möjligheter till analyserande. Dom tre punkterna i slutet av sms:et - vad betyder dom?

Nej nog är det tröttsamt med spelandet och visst skulle det vara enklare att bara säga som det är... Men vari ligger det roliga och spännande då? Lite spel kan det få vara - men det får vara lagom.

Nytt år - nya möjligheter

Då var det 2008.

Jag avslutade 2007 med att träffa den yngre killen. Han var trevlig och vi hade en trevlig kväll tillsammans. Men jag vet inte om det kommer bli så mycket mer än bara trevligt med honom. Men träffas och ha trevligt utan några krav kan ju vara skoj ibland...

Så kom då 2008. Jag hade en lugn nyårsafton. Ingen fest och inga skandaler. Inledde det nya året med att radera en massa telefonnummer i mobilen. Ut med det gamla och in med det nya!

Inledde även året med att inse att trubaduren bränt sina skepp och broar och allt vad det må vara. Det känns som jag kommit vidare ändå och det är ju faktiskt ett bra sätt att starta det nya året på.

Skidåkaren pockar på min uppmärksamhet och det är mycket tack vare honom jag inser att trubaduren inte håller i längden.

Chatkillen har gjort sig hörd efter helgerna igen och jag frågade mig själv om han ska få någon mer chans efter de två chanser han fått. Och jag tror inte det. Jag tror han kommer bli en kompis i slutändan. Som så många andra...

Jag inleder året med ett tomt blad. Inget trassel. Inget krångel. Och ingen speciell i åtanke (förutom kanske skidåkaren, men det är tveksamt det också).

Det här blir nog ett bra år med massa möjligheter!