Intressant utveckling

Jag och kompis T diskuterade det här med att vilja vara vårkär och att när vi vill vara kär - då finns ingen, men när vi vill vara själva - då finns massor.

Jag funderade på om det kunde hänga ihop med att man blir mer "desperat" när man vill ha någon och att detta känns av. Så vi sa att vi skulle skita i att vi vill vara kär och fortsätta låta att allt bara rulla på som vanligt. Så vad händer?

Först hör en pojke från förr av sig. Och nu snackar vi förr - högstadietid. Vi har haft lite sporadisk kontakt senaste halvåret men inge mer än så. Han berättar att han ska komma till hemstaden över helgen och frågar om jag vill träffa honom. Vill jag det?

I samma veva dyker skidåkaren upp i telefonen och börjar skicka suspekta sms som jag inte vet hur jag ska tolka. Det kanske inte är helt kört med honom? Han kanske har lekt klart?

För att göra det hela ännu rörigare har jag under senaste tiden pratat allt mer med en kille som har funnits runt mig i många år men som av naturliga orsaker (typ samboförhållanden) inte cirkulerat i mitt huvud som han numera gör. Vi flörtar. Bör vi flörta?

Det händer alltså helt plötsligt både det ena och det andra. Det kan bli en intressant vår.

Saknar något...

Jag saknar något. Hela den här veckan har jag känt mig tom.

Jag vet vad det är.

Jag hade hoppats på den yngre förmågan. Han var bra. En trevlig prick som gjorde mig glad. Som gjorde att jag hade nåt att tänka på.

Nu har jag ingenting att tänka på.

Ingen att tänka på.

Jag vill vara vårkär!!!!!!

Fylleinlägg nr 1

Fylleinlägg är väl aldrig att rekommendera och jag har försökt hålla mig borta från detta. Men nu är det nog lite oundvikligt.

Sitter hemma - själv - efter en blöt kväll.

Träffade den yngre förmågan ute. Jag visste liksom inte vad jag skulle tycka och tänka efter totaldissen tidigare i veckan. Eller totaldiss, det var jag som valde att tolka det som totaldiss.

Men han blev glad av att se mig och vi ramlade på varandra under kvällen och han hade svårt att slita sig. Blev kvar vid mig ett bra tag. Så pass länge att mina kompisar gick hem.

Jag säger till honom att jag fan gillar honom. Smart? Nej. Nödvändigt? Ja.

Nu vet jag. Det går inte. Det blir inget. Han blev ganska paff. Men nu vet jag.

Inga yngre förmågor nu. Som jag skrev sist. Enough!

Inga pojkar så långt ögat kan nå....

Helt plötsligt är det pojktomt i Ejjelitens liv. Det var längesen det verkligen inte fanns någon intressant. Lite tomt är det, för det är ju faktiskt ganska trevligt att ha nån att drömma om och tänka på. Och vad gör man när det är pojktomt? Jo man börjar tänka på pojkar som man redan kasserat.

Skidåkaren är ett sånt exempel. Jag kan nog inte riktigt släppa honom. Han är en sån där "vill ha dig"-kille. Detta trots hans mycket stereotypiska smak på damsällskap - tänk snyggt skal, inget innehåll. Men han ska väl ha roligt han också... ha ha. Låter honom leka av sig sen kan jag håva in honom när han är "mogen". He he.

Men jag kanske ska ha det lite pojktomt ett tag. Och bara vara lite. Och låta saker ske när dom sker.

Och inga pojkar så långt ögat kan nå....

Färdigfunderat

Nej. Killar i 25 års åldern är inte min melodi. Efter att ha träffat den yngre killen 4-5 ggr och vi faktiskt har haft det ganska mysigt mellanåt så får man tvärnobben helt plötsligt. Känns lite snopet och jag inser att det nog är färdigfunderat. Inga mer yngre. Enough!

Utgång under helgen och man springer på en helgo pojk. Över 25 dessutom. Påminner om skidåkaren på många sätt. Flörtas fram och tillbaka. Innan han släpper bomben, han har tjej.

Ja men vad bra! Tack och adjö.

Går vidare på utestället, kommer förbi helgoa killens bord igen och blir neddragen. Han var visst inte klar med mig. Jag ser hur hans samvete bråkar med honom. Jag kanske uppmuntrar lite för mycket. Men han är duktig. Han gör inget han kan ångra. Han är bara go. Han försvinner med en kyss på mina läppar.

Jag kommer aldrig träffa honom mer. Jag kommer aldrig se honom mer (förutom de bilder jag har i min kamera från helgen). Jag inser det när jag går hem på lördagnatten.

Så sitter man och har det småtråkigt på jobbet och börjar surfa och surfandet övergår till snokande och helt plötsligt sitter jag med helgoa killens bild framför mig på Facebook.

.....och jag pokar honom.....

Jag vet inte hur smart det är egentligen. Och vad jag tror att jag kommer vinna på det. Men jag kände att jag behövde göra det.

Och nu slutar jag fundera på nånting. Jag låter bara saker ske.