Slutet på året...

Det återstår 2 dagar på 2009. Funderar lite på vad 2009 har varit för mig och sammanfattar det i ett skitår.

Det är jobbigt att se tillbaka på året som gått och inse att jag kanske max haft 2 månader då jag mått riktigt bra.

Hela januari till augusti skulle jag ju kunna radera. Tiden med Snickaren är inget jag egentligen vill minnas. Visst lärde jag mig mycket om mig själv och andra under den här tiden och man ska ju aldrig ångra något, men just med Snickaren känner jag att det gick några månader för långt. Jag skulle avbrutit det i mars, som jag tänkte, skulle ha lämnat det i maj som jag gjorde, men skulle absolut inte låtit det hålla till augusti som det gjorde.

September var en bra månad. Då träffade jag M. Han var ju helt klart en rebound. Men det var väl vad jag behövde du. Att han sen visade sig vara ett praktarsel han också var väl inte så oväntat. Men jag hade ju en bra månad där. Det var mysigt, jag fick känna hur det SKA kännas när man gillar nån och nån gillar en tillbaka.

Oktober och november var nog ganska intetsägande. Oktober spenderades väl med att älta M. Och november blev väl vändpunkten i min relation med kompisen som jag senare hamnade i säng med i december.

Och den sagan är väl inte slut än. Vi har såklart träffats igen. Men jag vet inte om det är så smart. Egentligen vet jag väl inte ens om jag vill ha honom på så sätt heller, när allt kommer omkring. Jag har ju inte direkt fallit för honom. Kan man falla för nån som man känner så pass bra redan?

Kanske bara ska dra ett streck över det nu och gå in i 2010 med tomt blad. Det kanske inte skulle vara helt fel. Tål att tänkas på.

Gott slut och gott nytt år kära vänner!

Bara vara vänner...

Det är snart jul och alla är glada och lyckliga. Men jag tror jag lyckats göra mig själv deppig.

Vi pratade om vad som hände. Hur vi känner. Vad vi vill. Vi känner på många sätt lika, men det blir inget mer, för vi vill inte samma sak. Vi är bara vänner.

Men hur fortsätter man vara vän med nån man faktiskt skulle kunna tänka sig vara mer än vän med men när den andra inte vill det?

Han vill inte såra mig säger han. Men gör inte det då tänker jag. Men jag vet ju att det är precis det han kommer göra om det skulle bli nåt mer. Så jag vill hålla mig borta från det. Men det är svårt.

Vi pratar och träffas som vanligt, men det är svårt att vara som vanligt när han pratar om andra tjejer, precis som att det aldrig hänt nåt mellan han och mig... Kanske han gör det för att överbevisa mig om att det ÄR som vanligt. Att inget har förändrats. Men nånstans inom mig hugger det till varje gång han berättar nåt om nån tjej, saker som vi tidigare kunde skratta åt tillsammans..

Vad har jag ställt till med? Varför höll jag mig inte till den linje jag hade? Bara vara vänner..

Och konstigare blev det...

Efter att det varit okonstigt i nån dag så hamnar vi på ett julfest tillsammans. Eftersom vi är kompisar föll det sig naturligt att vi hängde med varandra under kvällen. Och nog fan är det nåt där.. Vi höll oss nära varandra, han smekte mig på armen lite hemligt, eller på benet, under bordet. Vi smög och det hela blev ju ganska upphetsande.

Att smyga med nåt måste ju ändå vara det bästa förspel som finns. Hemligheterna, rädslan att bli påkommen, ögonkasten. Det är oslagbart.

Det hela slutade såklart med att vi gick hem tillsammans och den här gången gick det inte att säga nej. Säga nej två gånger på mindre än en vecka. Det är mer än vad en Ejjeliten klarar av, tydligen.

Men nu då? Det konstiga i det hela är väl att vi faktiskt tycker om varandra. Men det borde väl vara jättebra egentligen, men det är inte alls bra. Jag känner ju honom för bra. Jag vet allt om honom. Jag vet hans svagheter, dom dåliga, dom riktigt dåliga. Dom som jag klarar mig utan.

Men jag har bestämt mig. Jag tänker inte grotta ner mig i det här. Det som sker - det sker. Och det som inte sker - det glömmer vi..

Konstigt, väldigt konstigt...

Jag fick nattligt sällskap i helgen. Första gången sen jag sa tack och adjö till M. Det nattliga sällskapet var en repris.

Det hände för två år sen. Jag följde med den här killen hem efter en oerhört blöt kväll. Det blev en konstig kväll. Men den resulterade i nåt bra. Vi blev jättebra vänner.

Sen kom den här helgen. Och vi träffades ute på utestället. Han står och småflörtar med mig så där på skoj som vi alltid gör. Sen skiljs vi åt och jag går hemåt, men får ett samtal från honom och det hela slutar med att han kommer och sover hos mig.

Jag visste varken ut eller in. Om jag ville göra nåt med honom eller inte. Han ville. Han ville väldigt mycket. Men jag stoppade det. Det fick bli lite mys istället. Några kramar och nån puss. Men inge mer.

Kanske var det dumt. Kanske var det klokt.

Missförstå mig inte. Jag ville. Hela kroppen skrek efter mer. Men ibland måste man tänka ett steg längre. Och det gjorde jag nu. Jag sa det till honom, att det kommer bli konstigt. Men han höll ju inte med så klart. Men jag stod fast vid det jag sa.

Nu blev det förvisso konstigt ändå.. Nu går jag ju runt och är rädd att han ska tro att jag vill mer, samtidigt som jag inte har en aning om vad han tänker. Jag vet inte vad jag vill med honom heller. Vi är ju vänner. Bästa vänner.

Det här blev konstigt. Väldigt konstigt.

Jag fick det!

Jag fick jobbet! Jag fick jobbet jag sökte. Det som är i en annan stad. Jag fick det! Och jag ska flytta.

Jag ska flytta till en annan stad.

Jag är lite i chocktillstånd och vet inte riktigt vad jag gett mig in på. Men det blir nog bra. Det känns bra i magen i varje fall. Det enda som känns jobbigt är allt det praktiska runt omkring, att säga upp sig, att säga upp lägenheten, att hitta en ny bostad på den nya orten, att få allt att fungera.

Men det är väl sånt folk gör titt som tätt. Jag har dock aldrig gjort det. Jag har aldrig sagt upp mig på ett jobb. Jag har bott i den här staden hela mitt liv förutom en utlandssväng som au-pair efter studenten. Men nu ska jag säga upp mig och flytta härifrån. Flytta från min stad.

Men det känns som att det här är precis vad jag behöver. En nystart. Jag lämnar alla strulputtar och idioter bakom mig. Och DET känns jävligt bra!

Och jag fick jobbet. Jag fick jobbet!