Jag och mina yngre killar...

Jag verkar ha hamnat i nåt träsk där jag bara fastnar för killar runt 25 år. Till en början fann jag det roande, nu börjar jag bli orolig för mig själv.

Hittade via en nätdejtingsida en kille som till en början verkade hur bra som helst. Men ju mer jag pratat med honom ju mer rynkar jag på ögonbrynen. Det märks att han är yngre. Han säger att han vill ha en mogen tjej som vet vad hon vill och kan stå på egna ben, men ändå blir han sur när jag inte springer efter honom hela tiden. Jag finner detta roande och oroande på samma gång och ser en liten manipulativ, kontrollerande och svartsjuk pojke bakom den söta fasaden. Kompis T frågar mig om jag tagit honom som ett projekt. Att få honom att inse att han inte kan hålla på som han gör. Jag tror tanken slagit mig. Han kan behöva nån som läxar upp honom. (sa hon och skrattade lite rått...)

På påskafton blev det partaj och utgång. Springer på lite smått och gott ute på favoritstället. Bland annat en kille jag träffat förr genom mitt jobb. Vi snackar lite och vi konstaterar båda två att vi är singlar, vilket ingen av oss trodde om den andra. Han är såklart också ung och vi blir båda nyfikna på varandra när vi konstaterat att vi är singlar och kvällen slutar inte hemma. Han är gullig och härlig och morgonen spenderas med snack och kramar innan jag tar en promenad hem, trött och sliten. Jag sms:ar honom på kvällen och får svar, men det kändes inte som något att spinna vidare på. Synd, han var lite intressant...

Men killar runt 25, är det min melodi det? Jag ska nog ta mig en funderare på detta....

Ganska lugnt just nu...

Jag inser att jag inte skrivit något på ett tag. Det har återigen varit stilla i Ejjelitens singelliv... Jag har inga större problem med det. Lugnt kan vara skönt ett tag. Det får en att fundera och tänka lite på vad man vill och inte vill.

Vad vill då Ejjeliten?

Det vet jag inte. Mitt kära ex går och skaffar sig ett nytt liv och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och tänka om det. Glad för hans skull är jag. Men samtidigt känns det lite ledsamt att han har ett nytt liv, utan mig. På nåt sätt vill man ju vara delaktig i någons liv, någon som man delat så många år och så många minnen med. Jag vill höra vad som händer i hans nya liv men ändå mår jag dåligt av att höra det.

Det är inte lätt.

På så sätt kan det vara bra att det är lugnt i mitt liv. Så jag inte rusar in i saker som jag kanske inte är redo för eller som jag inte vet hur jag ska hantera.

Till påsken blir det i och för sig allt annat än lugnt. Så vi får väl se vad jag skriver för inlägg i helgen..

Perkyshmerky/Douglas!!!!!

Jag läste en gång en blogg, det var inte så längesen, men nu är den borta....

Douglas!!!!

Var har du tagit vägen!?!?!

:(

Jag dumpar dom...

Skidåkaren var i stan. Jag träffade på honom av en slump. Han såg måttligt road ut och detsamma gällde mig. Han är inte alls speciellt intressant egentligen. En liten osäker själ som söker tröst i sin åldersnoja hos yngre förmågor. Jag vet att jag låter lite bitter här men jag är inte det. Jag är nog mer bitter över mig själv att jag målat upp nån romantisk bild av honom. Men jag fortsätter prata med honom. För han är rolig. Rolig att retas med. Rolig att driva med. Det slutar väl med att vi gifter oss ändå. Ha ha.

En bekant från förr hör av sig på Facebook. Jag håller på att ramla av stolen då jag inte hört något från den här människan sen många år, och då menar jag MÅNGA år. Jag roas av att han hör av sig, men börjar fundera VARFÖR han hör av sig. Det här är en kille jag hade nåt ihop med långt innan jag träffade exet, långt innan jag blev en vuxen varelse. Men en kille som gjorde mig illa på nåt underligt sätt, mycket självförvållat pga min naivitet. Jag har lärt mig nu. Det lär inte hända igen. Inte på det sättet i varje fall.

Jag fortsätter läsa i min bok "Dumpa honom". Visst är det mycket som är extremt, men det finns vissa saker man kan ta åt sig. En sån sak är ju ändå "han hör inte av sig - han är inte intresserad". Den håller jag med om. En kille som ÄR intresserad ser till att höra av sig, trots att tid inte finns. Ett kort sms eller ett snabbt mejl. Mer än så krävs det ju inte.

Så dom som inte hör av sig från och med nu dumpar jag!

Hårt och brutalt.

Jag är kär....

Jag är kär. Eller inte. Men det är vad alla killar verkar tro. Att jag är kär i just dom. Men det är jag inte. Är killar verkligen så självgoda så dom tror att man faller och blir kär bara så där?

Jag har märkt detta fenomen bland en handfull killar. Dom beter sig som att man är upp över öronen förälskad i dom. Dom kan inte prata med en som normalt folk. Hala som ålar, elaka, och odrägliga. Till alla dessa pojkar vill jag säga:

JAG ÄR INTE KÄR I ER!

Jag har oerhört lätt att prata med folk. Jag tycker om att prata med folk. Jag pratar gärna med dom killar som jag dejtat men som jag insett att det inte blir nåt med av diverse anledningar. Tycker ändå man kan prata, för man började ju prata av nån anledning från början, sen att det inte "klickade" på det romantiska planet betyder ju inte att man inte kan vara kompisar, eller bekanta. Eller har jag fel?

Jag stöter på dom, gång efter gång. Killar som är trevliga och roliga, sen hala som ålar. Men ändå ska dom prata med en. Det är som dom kollar av: "är hon kär i mig fortfarande?", "håller jag intresset uppe?", "är jag fortfarande intressant?". Dom vill ha sin egoboost. För dom tror att man är kär i dom.

Men för i helvete, jag ÄR INTE KÄR I ER!

Dumpa honom

Jag köpte den där boken - Dumpa honom. Jag vet inte, men är den inte lite för amerikansk och lägger allt på killen? Vill verkligen killar inte bli jagade det minsta lilla? Vissa av mina killkompisar säger att om en tjej letar på dom och tar kontakt med dom först så blir dom smickrade och bara en sån grej kan få dom nyfikna. Eller är det som dom säger i boken, att det bara är lata jävlar som tycker det och man vill ju inte ha en lat jävel? Nån annan som läst boken?

Skidåkaren kommer till stan. Jag vet inte hur jag ska göra med det. Han kommer inte hit för att träffa mig, tyvärr. Men jag kanske får tillfälle att träffa honom ändå. Fast han är nog inte intresserad. Min taktik där verkar ha misslyckats trots allt.

Känner mig inte vidare uppåt längre. Har verkligen gått in i en svacka. Allt känns lite för mörkt just nu, trots att det blivit ljusare. Begynnande vårdepp?