Jaga eller bli jagad...

Jag har funderat på det här med att jaga och bli jagad... Jag är en sån tjej som alltid brukar jaga mina "offer" (ha ha), men har nu fått känna av lite hur det är att bli jagad. Och ska jag vara ärlig vet jag inte hur jag känner inför det...

Mycket kan man klaga på. Och det här med att "fan, han visar aldrig nåt intresse" är ju ett klassiskt klagomål. Men nu då. Helt plötsligt finns det en kille som faktiskt ÄR intresserad. Och hur reagerar man då? Jo man drar öronen åt sig och tänker "det här var lurigt... det kan inte stå rätt till..." istället för att faktiskt bli GLAD! Men inte då. Nej, varningsignaler och stoppljus blinkar och har sig i ens sinnen.

Varför kan man inte bara njuta av det lite?

Jag menar, jag behöver ju inte gifta mig med killen, jag behöver inte ens bli tillsammans med honom. Jag kan ju bara dejta honom lite och njuta av uppmärksamheten. Och det KAN ju faktiskt bli så att han blir intressant ju mer jag träffar honom...

Men det slutar väl med att han kommer sluta visa intresse efter ett tag och då, ja DÅ, kommer Ejjeliten börja jaga och säga: "fan, han visar ju inget intresse..."

En ny bekantskap

Jag träffade en pojk. Eller han är nog ingen pojk. Han är mer en man. Vi träffades första gångerna på ett uteställe. Vi pratade och vi var sociala. Sen visade det sig att han är kompis med en kompis kompis. Vi började sms:a. Vi bor nästan grannar. Och vi ska träffas i veckan.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om honom. Jag kan inte bestämma mig. Han ser bra ut. Men han verkar svår. Han är inte öppen, spontant rolig eller något av de egenskaper som brukar attrahera mig... Han verkade tråkig, han verkar tråkig, men ändå vill jag träffa honom. För han kan ju bara vara blyg. Men jag ville inte ha några blyga pojkar. Det är inte dom som är roliga. Dom kanske är dom bra killarna, men dom är inte så roliga. Kanske.

Kanske är det min osäkerhet som spökar. Osäkerheten om jag vill ha ett förhållande, för han är säkert en kille som skulle kunna visa sig vara pojkvänsmaterial - i slutändan. Men jag trivs själv. Jag har nog aldrig mått så bra som jag gör just nu. Flörtandet med alla pojkspolingar, irritationen över alla pojkspolingar som visar sig vara skitkillar, skvallrandet och snackandet med kompisar. Jag vet att det blir annorlunda när man har ett förhållande och jag vet inte om jag vill att det ska vara annorlunda, inte just nu i alla fall.

Men jag ska träffa honom. Det kan ju bli bra, det kan ju bli trevligt, och blir det inte det så vet jag. Då slipper jag i alla fall fundera "tänk om...".

Spelets regler

När man är singel inser man hur mycket spel det är när man dejtar eller träffar nån. Den här helgen har jag diskuterat det här med tre - oberoende av varandra - personer. Och alla säger samma sak: "varför hålla på med massa spel - varför inte bara säga: Jag gillar dig - Ska vi ta en fika?" Men så diskuterar man vidare och trots att alla dom här personerna ogillar spelet så gör dom inget för att bryta kedjereaktionen... Nej dom beter sig precis likadant som alla andra.

Om man gillar någon så kan man som singel inte säga "Hej jag gillar dig, ska vi ta en fika?" För då är man för PÅ. Nej istället ska man trixa och skicka sms i en oändlighet för att pejla av om personen är intresserad eller ej. Svarar den på sms:en - ja då måste det finnas ett intresse. Svarar den inte - den kanske spelar svår. Det är en oändlighet av möjligheter till analyserande. Dom tre punkterna i slutet av sms:et - vad betyder dom?

Nej nog är det tröttsamt med spelandet och visst skulle det vara enklare att bara säga som det är... Men vari ligger det roliga och spännande då? Lite spel kan det få vara - men det får vara lagom.

Nytt år - nya möjligheter

Då var det 2008.

Jag avslutade 2007 med att träffa den yngre killen. Han var trevlig och vi hade en trevlig kväll tillsammans. Men jag vet inte om det kommer bli så mycket mer än bara trevligt med honom. Men träffas och ha trevligt utan några krav kan ju vara skoj ibland...

Så kom då 2008. Jag hade en lugn nyårsafton. Ingen fest och inga skandaler. Inledde det nya året med att radera en massa telefonnummer i mobilen. Ut med det gamla och in med det nya!

Inledde även året med att inse att trubaduren bränt sina skepp och broar och allt vad det må vara. Det känns som jag kommit vidare ändå och det är ju faktiskt ett bra sätt att starta det nya året på.

Skidåkaren pockar på min uppmärksamhet och det är mycket tack vare honom jag inser att trubaduren inte håller i längden.

Chatkillen har gjort sig hörd efter helgerna igen och jag frågade mig själv om han ska få någon mer chans efter de två chanser han fått. Och jag tror inte det. Jag tror han kommer bli en kompis i slutändan. Som så många andra...

Jag inleder året med ett tomt blad. Inget trassel. Inget krångel. Och ingen speciell i åtanke (förutom kanske skidåkaren, men det är tveksamt det också).

Det här blir nog ett bra år med massa möjligheter!