Bara vara vänner?

Funderar på kompisen. Vi är ju vänner. Fast vad är vi egentligen?

Många har kommenterat att han kom hit till mig och hälsade på, att det gör inte en kille om han inte är kär. Är han kär? Jag vet inte, han säger inget. Vet inte om jag vill fråga heller.

Jag känner att jag inte kan bli kär i honom om jag inte vet vad han vill. Jag vill inte sätta mig i den sitsen igen. Där jag blir kär och pushar på. Jag vill avvakta och se vad som händer. Låta saker ha sin gång.

Jag tycker ju om honom. Han kanske är lite omogen och inte riktigt vet hur han ska bete sig eller förhålla sig till saker och ting. Men folk som känner oss båda säger att jag får pli på honom. Vill jag få pli på honom?

Det är nog bra att jag flyttat. Att jag får lite distans. Kanske kommer vi på vad vi vill och känner nu när vi inte är inpå varandra hela tiden. Eller så glider vi isär. Men då var det väl inte meningen.

Bara vara vänner. Vi får väl se.

Vad har jag gjort?

Sitter i min nya lägenhet i min nya stad. Allt har inte kommit i ordning än men det är på god väg. Jag borde känna mig lite spänd och upprymd över allt det nya, men jag sitter i min soffa och tänker: Vad har jag gjort?

Allt känns bara avigt och fel. Hur kunde jag flytta från min stad till nåt helt okänt? Jag känner ju ingen här. Jag känner mig helt sjukt ensam.

Jag fick besök av kompisen i min nya lägenhet i min nya stad. Det var mysigt. Han är mysig. Men vi är kompisar. Eller vad är vi? Jag vet inte. Men jag vet att jag saknar honom sjukt mycket. Det känns inte helt ok att jag inte kan åka hem till honom och käka en bit mat och bara vara.. Vad har jag gjort?

Min bästa vän ringer och hör hur det är med mig. Hon och några andra vänner ska iväg på bio och jag får ett sting av avundsjuka. Jag vill också gå på bio. Jag vill också vara med mina vänner. Jag har lämnat mina vänner. Vad har jag gjort?

Jag är hungrig men klarar inte av att laga någon mat. Känner mig handlingsförlamad. Sitter i soffan och tittar på OS och känner mig ensam. Jag som aldrig brukar känna mig ensam. Men nu är jag ensam.

Vad i helvete har jag gjort???

One night of passion...

Jag tror jag har kommit fram till vad mitt problem är. Varför jag ständigt och jämt lyckas falla för dom jag absolut inte borde falla för. Jag är en torsk på passion.

Hur kommer det sig att man alltid måste välja mellan passion och trygghet? Varför kan man inte få båda?

Jag har kompisen, han utstrålar trygghet. Långt förhållande bakom sig, stabil kille. Men trubbel-killen, det bara osar passion om honom. Men han är verkligen trubbel. Och Ejjeliten borde inte ens tänka tanken.

Men det gör jag.

För att ytterliggare spä på det hela så har vi ytterliggare en kille. Snygg som en fotomodell, ung som ett lam, och stadgad som en gjuten pelare. Fan.
Men han finns där, han har funnits där i över ett halvår. Dolt flörtande som idag övergått till ohämmat flörtande med blickar som bara osar: "I'm gonna eat you alive!" Wtf!?

Känns som att det är lite för mycket passion runt omkring mig. Tror jag flyr ifrån allt. Dags att leta efter trygghet OCH passion - tillsammans.

Finns den?

Att vara eller icke vara....

Nej, jag var inte kär i honom. Eller, jag ÄR inte kär i honom. Jag inser det mer och mer. Jag vet inte om jag kan bli kär i honom. Det kanske är lika bra att jag inte blir det.

Vi pratar inget om framtiden, men jag tänker att den här killen nog inte har det jag önskar.

Han är en bra kompis, en mysig kompis, men jag tror inte han kan bli en pojkvän. Inte en pojkvän till Ejjeliten.

Ejjeliten vill ha en pojkvän som tar ansvar. Tar ansvar för sig själv och för andras känslor. En pojkvän som finns där när man behöver honom. En kille som stöttar inte bara sin flickvän utan även sina vänner. En pojkvän som vågar sätta andra och annat före det gamla vanliga. En pojkvän som inte tar åt sig av "toffelstämpel". En pojkvän som kan ge mig den trygghet som jag behöver.

Det kan inte han.

Och han kan det inte för att han inte är kär i mig. Vi är inte kära i varandra. Vi är inte det.

Men....
...däremot börjar jag falla för nån helt annan, nånting helt annat, nånting som både är otryggt och tryggt, nån som både finns där och inte finns där, nån som både kan sätta annat och andra före sig själv fast ändå inte. Han finns där. Han finns här väldigt nära. Men jag vågar inte.

Inte nu. Inte än.

Men han finns där. Och han gör att jag ler när jag tänker på honom. Det luktar Trubbel.