Att vara eller icke vara....

Nej, jag var inte kär i honom. Eller, jag ÄR inte kär i honom. Jag inser det mer och mer. Jag vet inte om jag kan bli kär i honom. Det kanske är lika bra att jag inte blir det.

Vi pratar inget om framtiden, men jag tänker att den här killen nog inte har det jag önskar.

Han är en bra kompis, en mysig kompis, men jag tror inte han kan bli en pojkvän. Inte en pojkvän till Ejjeliten.

Ejjeliten vill ha en pojkvän som tar ansvar. Tar ansvar för sig själv och för andras känslor. En pojkvän som finns där när man behöver honom. En kille som stöttar inte bara sin flickvän utan även sina vänner. En pojkvän som vågar sätta andra och annat före det gamla vanliga. En pojkvän som inte tar åt sig av "toffelstämpel". En pojkvän som kan ge mig den trygghet som jag behöver.

Det kan inte han.

Och han kan det inte för att han inte är kär i mig. Vi är inte kära i varandra. Vi är inte det.

Men....
...däremot börjar jag falla för nån helt annan, nånting helt annat, nånting som både är otryggt och tryggt, nån som både finns där och inte finns där, nån som både kan sätta annat och andra före sig själv fast ändå inte. Han finns där. Han finns här väldigt nära. Men jag vågar inte.

Inte nu. Inte än.

Men han finns där. Och han gör att jag ler när jag tänker på honom. Det luktar Trubbel.