Den perfekta pojkvännen...

Det är helt otroligt. Efter ett år av hopp och förtvivlan med Snickaren där jag till slut kommer fram till att jag klarar mig själv så står jag här 2 veckor senare med den perfekte pojkvännen. Eller gör jag det?

Snickaren har under senaste veckan ansträngt sig och visat sig från sin allra bästa sida. Han har svalt det mesta och inga små utbrott om triviala saker, inga onödiga diskussioner, inga kommentarer som irriterar. Han hör av sig dagligen, skickar söta sms, kommer på spontanbesök, köper med sig snask, bjuder ut på middag. Ja han är näst intill perfekt. Och jag tvivlar.

Jag kan inte köpa det. Att han beter sig så här nu. Det är som att jag går runt och väntar på att han ska återgå till sitt normala beteende. Jag kan inte förmå mig själv att njuta av det. Jag säger saker som: "Är det jobbigt att vara så här kärleksfull?" och "Vad har det tagit åt dig?" och "När kommer det här upphöra då?" För upphöra kommer det ju göra. Framförallt när jag säger så där. För vem orkar med det i längden? Jag vet ju själv eftersom jag hållit på i nästan 1 år med honom och visat hur mycket jag tycker om honom och hur mycket jag vill vara med honom och inte fått ett jota för det. Förrän nu dvs. Men nu kanske det är försent. Är det försent?

Känns som jag behöver tid att fundera. Jag har väl inte bråttom på något sätt, men det känns onödigt att dra ut på allt också. Många tankar far i mitt huvud.

Den perfekta pojkvännen - finns han över huvud taget?

Spärra in mig!

Jaha...

Avslut var det ja.

Så vad händer? Vi träffas och pratar lite mer. Och lite mer. Och lite mer.

Jag vill så gärna tro på allt han säger. Att han vet nu. Att han kommit till insikt med saker jag pratat om i flera månader. Men jag vet inte. Vad händer nästa gång ett irritationsmoment eller ett tjafs kommer fram? Orkar jag det? Orkar vi det?

Jag har sagt att jag vill fundera. Vet vad han vill. Men har inte den blekaste vad jag vill. Eller jo, jag vill vara med honom och att det ska fungera, men jag vet inte om jag vågar ge oss en chans till, pga allt. Pga alla. Pga honom.

Fram och tillbaka. Hit och dit. Det var då ett jäkla velande. Dags att spärra in mig snart?

Ett bra avslut...

Snickaren hörde av sig. Ville prata. Jag kände att jag inte hade nåt att säga honom mer. Efter en del smsande där tonen var ganska skarp sa jag tack och adjö för gott.

Sen hörde han av sig igen. Nån dag senare. Ville prata igen. Frågade om vi kunde träffas. Jag undrade vad poängen med det skulle vara. Han ville träffas. Så vi träffades.

Han ville förklara. Ville försöka förstå. Vad som hänt. Hur han kände. Hur jag kände.

Det var ett bra samtal. Sorgligt men bra.

Det kom tårar. Både från honom och mig.

Det var för sent. Jag känner inte att jag orkar mer. Jag vill må bra nu. Det har gått ett år.

Men vi pratade. Och han förstod. Sa han.

Det känns tomt. Konstigt. Men vi fick ett bra avslut. Det är jag värd.

Min lilla snickare... Att det inte funkade...

Jag är klar nu...

Efter att Snickaren kom hit i helgen och gjorde bort sig fullständigt kan jag härmed officiellt säga att jag är klar med honom nu.

Enough is enough.

Exakt vad han gjorde tänker jag inte gå in på här och nu, mer än att jag slängde ut honom med huvudet före. Men man skulle kunna säga att han skitit i det blå skåpet för sista gången. Och sen har han inte vett nog i skallen att ringa och be om ursäkt dagen efter.

Så nu är jag klar. Nu går jag vidare. Den här gången ska jag ha en snäll och trevlig pojkvän, som den yngre förmågan sa en gång i tiden...

Jag har redan siktet inställt på nya äventyr. Här ska vi inte ligga och snyfta i nåt gammalt dike. Nej. Ejjeliten är bättre än så.

Singelsommaren - here I come! ;-)

Bästa av två världar?

Jag och Snickaren fortsätter att träffas. Vi är inte tillsammans, men vi är det på ett sätt ändå. Enligt honom är vi singlar men vi är inte fria, vi får inte träffa andra dvs, då måste vi säga till.

Jag funderar lite på det här. Vem är det som tagit nitlotten? Mina kompisar verkar alla tycka att det är jag som drar det kortaste strået. De verkar tycka att han bara leker med mig. Men jag är inte så säker på det.

Ejjeliten är en flörtis. Med hans "regler" så får jag möjlighet att hålla dörrarna öppna utan att ha dåligt samvete för det. Jag har väl inte brist på uppvaktare heller. Men dom bor inte i stan och kan inte hålla mig sällskap på det sättet Snickaren kan göra en tråkig söndag.

Vem utnyttjar vem egentligen? Är det ok att hålla på så här? Har Ejjeliten det bästa av två världar just nu?