Ett bra avslut...

Snickaren hörde av sig. Ville prata. Jag kände att jag inte hade nåt att säga honom mer. Efter en del smsande där tonen var ganska skarp sa jag tack och adjö för gott.

Sen hörde han av sig igen. Nån dag senare. Ville prata igen. Frågade om vi kunde träffas. Jag undrade vad poängen med det skulle vara. Han ville träffas. Så vi träffades.

Han ville förklara. Ville försöka förstå. Vad som hänt. Hur han kände. Hur jag kände.

Det var ett bra samtal. Sorgligt men bra.

Det kom tårar. Både från honom och mig.

Det var för sent. Jag känner inte att jag orkar mer. Jag vill må bra nu. Det har gått ett år.

Men vi pratade. Och han förstod. Sa han.

Det känns tomt. Konstigt. Men vi fick ett bra avslut. Det är jag värd.

Min lilla snickare... Att det inte funkade...