Slutet på året...

Det återstår 2 dagar på 2009. Funderar lite på vad 2009 har varit för mig och sammanfattar det i ett skitår.

Det är jobbigt att se tillbaka på året som gått och inse att jag kanske max haft 2 månader då jag mått riktigt bra.

Hela januari till augusti skulle jag ju kunna radera. Tiden med Snickaren är inget jag egentligen vill minnas. Visst lärde jag mig mycket om mig själv och andra under den här tiden och man ska ju aldrig ångra något, men just med Snickaren känner jag att det gick några månader för långt. Jag skulle avbrutit det i mars, som jag tänkte, skulle ha lämnat det i maj som jag gjorde, men skulle absolut inte låtit det hålla till augusti som det gjorde.

September var en bra månad. Då träffade jag M. Han var ju helt klart en rebound. Men det var väl vad jag behövde du. Att han sen visade sig vara ett praktarsel han också var väl inte så oväntat. Men jag hade ju en bra månad där. Det var mysigt, jag fick känna hur det SKA kännas när man gillar nån och nån gillar en tillbaka.

Oktober och november var nog ganska intetsägande. Oktober spenderades väl med att älta M. Och november blev väl vändpunkten i min relation med kompisen som jag senare hamnade i säng med i december.

Och den sagan är väl inte slut än. Vi har såklart träffats igen. Men jag vet inte om det är så smart. Egentligen vet jag väl inte ens om jag vill ha honom på så sätt heller, när allt kommer omkring. Jag har ju inte direkt fallit för honom. Kan man falla för nån som man känner så pass bra redan?

Kanske bara ska dra ett streck över det nu och gå in i 2010 med tomt blad. Det kanske inte skulle vara helt fel. Tål att tänkas på.

Gott slut och gott nytt år kära vänner!

Bara vara vänner...

Det är snart jul och alla är glada och lyckliga. Men jag tror jag lyckats göra mig själv deppig.

Vi pratade om vad som hände. Hur vi känner. Vad vi vill. Vi känner på många sätt lika, men det blir inget mer, för vi vill inte samma sak. Vi är bara vänner.

Men hur fortsätter man vara vän med nån man faktiskt skulle kunna tänka sig vara mer än vän med men när den andra inte vill det?

Han vill inte såra mig säger han. Men gör inte det då tänker jag. Men jag vet ju att det är precis det han kommer göra om det skulle bli nåt mer. Så jag vill hålla mig borta från det. Men det är svårt.

Vi pratar och träffas som vanligt, men det är svårt att vara som vanligt när han pratar om andra tjejer, precis som att det aldrig hänt nåt mellan han och mig... Kanske han gör det för att överbevisa mig om att det ÄR som vanligt. Att inget har förändrats. Men nånstans inom mig hugger det till varje gång han berättar nåt om nån tjej, saker som vi tidigare kunde skratta åt tillsammans..

Vad har jag ställt till med? Varför höll jag mig inte till den linje jag hade? Bara vara vänner..

Och konstigare blev det...

Efter att det varit okonstigt i nån dag så hamnar vi på ett julfest tillsammans. Eftersom vi är kompisar föll det sig naturligt att vi hängde med varandra under kvällen. Och nog fan är det nåt där.. Vi höll oss nära varandra, han smekte mig på armen lite hemligt, eller på benet, under bordet. Vi smög och det hela blev ju ganska upphetsande.

Att smyga med nåt måste ju ändå vara det bästa förspel som finns. Hemligheterna, rädslan att bli påkommen, ögonkasten. Det är oslagbart.

Det hela slutade såklart med att vi gick hem tillsammans och den här gången gick det inte att säga nej. Säga nej två gånger på mindre än en vecka. Det är mer än vad en Ejjeliten klarar av, tydligen.

Men nu då? Det konstiga i det hela är väl att vi faktiskt tycker om varandra. Men det borde väl vara jättebra egentligen, men det är inte alls bra. Jag känner ju honom för bra. Jag vet allt om honom. Jag vet hans svagheter, dom dåliga, dom riktigt dåliga. Dom som jag klarar mig utan.

Men jag har bestämt mig. Jag tänker inte grotta ner mig i det här. Det som sker - det sker. Och det som inte sker - det glömmer vi..

Konstigt, väldigt konstigt...

Jag fick nattligt sällskap i helgen. Första gången sen jag sa tack och adjö till M. Det nattliga sällskapet var en repris.

Det hände för två år sen. Jag följde med den här killen hem efter en oerhört blöt kväll. Det blev en konstig kväll. Men den resulterade i nåt bra. Vi blev jättebra vänner.

Sen kom den här helgen. Och vi träffades ute på utestället. Han står och småflörtar med mig så där på skoj som vi alltid gör. Sen skiljs vi åt och jag går hemåt, men får ett samtal från honom och det hela slutar med att han kommer och sover hos mig.

Jag visste varken ut eller in. Om jag ville göra nåt med honom eller inte. Han ville. Han ville väldigt mycket. Men jag stoppade det. Det fick bli lite mys istället. Några kramar och nån puss. Men inge mer.

Kanske var det dumt. Kanske var det klokt.

Missförstå mig inte. Jag ville. Hela kroppen skrek efter mer. Men ibland måste man tänka ett steg längre. Och det gjorde jag nu. Jag sa det till honom, att det kommer bli konstigt. Men han höll ju inte med så klart. Men jag stod fast vid det jag sa.

Nu blev det förvisso konstigt ändå.. Nu går jag ju runt och är rädd att han ska tro att jag vill mer, samtidigt som jag inte har en aning om vad han tänker. Jag vet inte vad jag vill med honom heller. Vi är ju vänner. Bästa vänner.

Det här blev konstigt. Väldigt konstigt.

Jag fick det!

Jag fick jobbet! Jag fick jobbet jag sökte. Det som är i en annan stad. Jag fick det! Och jag ska flytta.

Jag ska flytta till en annan stad.

Jag är lite i chocktillstånd och vet inte riktigt vad jag gett mig in på. Men det blir nog bra. Det känns bra i magen i varje fall. Det enda som känns jobbigt är allt det praktiska runt omkring, att säga upp sig, att säga upp lägenheten, att hitta en ny bostad på den nya orten, att få allt att fungera.

Men det är väl sånt folk gör titt som tätt. Jag har dock aldrig gjort det. Jag har aldrig sagt upp mig på ett jobb. Jag har bott i den här staden hela mitt liv förutom en utlandssväng som au-pair efter studenten. Men nu ska jag säga upp mig och flytta härifrån. Flytta från min stad.

Men det känns som att det här är precis vad jag behöver. En nystart. Jag lämnar alla strulputtar och idioter bakom mig. Och DET känns jävligt bra!

Och jag fick jobbet. Jag fick jobbet!

Manodepressiv?

Tänk vad det går upp och ner. I tisdags var allt skit. Idag fredag är allt bara SÅ bra!

Har haft en jättebra dag på jobbet och mitt i allt ringer dom från jobbet jag sökt och vill träffa mig igen. Nu är det nära. Tänk om man ska våga sig på att flytta nästa år?

Dessutom gjorde jag en drastisk förändring i mitt utseende. Gick från en hårfärg till en annan och blev supernöjd. Att jag aldrig tänkt på att bli mörk i håret tidigare. Men det här känns bara så rätt.

Killar har jag lagt på hyllan. Inget känns speciellt intressant just nu. För 2 år sen var jag helt inne på nätdejting och dra-hem-från-krogen-ragg. Men inget av det intresserar mig längre.

Har jag blivit gammal? Har jag blivit vuxen?

Ingen aning men jag vet att jag mår helt toppenbra just idag och det tänker jag fortsätta göra resten av helgen!

Optimist - javisst...

Jag är singel. Jag är ingen lycklig singel.

Jag är en bitter, sur, grinig, missundsam singel som helst skulle vilja stänga in mig i min lägenhet där jag slapp träffa massa vackra lyckliga par som är nykära eller kära på nytt...

Blä!

Men det går ju inte. Nä.

Jag älskar mina vänner. Men när man är ensam singel så blir det jobbigt. Påfrestande.

Det är jobbigt att höra om allt roligt dom gör. Eller oroligt. Jag blir till och med avundsjuk på när dom har problem. Jag vill också ha nån att ha problem med. Eller det kanske jag inte vill. Men ändå...

När det blir fest så kommer alla parvis. Men jag, jag är ensam. Det är inte så jäkla skoj.

Jag vill också sitta med min älskade pojkvän. Sitta nära. Eller sitta långt ifrån varandra men ha den där ögonkontakten. Där man inte behöver säga nåt till varanda. Båda vet vad den andra tänker på.
Jag vill gå på krogen tillsammans med min pojkvän. Ha roligt och träffa vänner och bekanta. Och sen när klockan är alldeles för tidigt smita iväg hem och krypa ner i sängen och värma varandra.
Jag vill krypa upp i soffan tillsammans med min pojkvän dagen efter. Sätta på en film som vi inte orkar titta klart på, eller inte har intresse att titta klart på. Och sen gå och köpa bakis-pizza. Eller ännu bättre, min underbara, snälla, omtänksamma pojkvän går och köper pizza medan jag ligger kvar i soffan, bara för att han tycker att jag är så söt som ligger där under filten.

Var är min pojkvän? Finns han där ute? Jag vet inte... Jag vet verkligen inte...

Reboot...

Jag skulle behöva en omstart. Göra något nytt. Se något annat. Är så trött på mitt liv just nu. Kanske är det hösttröttheten som kommit eller så behöver jag verkligen göra nånting annat.

Jag ska på jobbintervju i veckan. Ett jobb som jag verkligen vill ha. Det är inte i stan, utan i en annan stad. Det skulle vara spännande att flytta. Jag har ju aldrig bott i någon annan stad än den här, förutom min tid som au-pair för en herrans många år sen...

Kanske är det det jag behöver. En nystart i en ny stad. Kanske hade varit smartare att söka sig till storstäder som Stockholm och Göteborg istället för småstäder i mellersta Sverige. Men så är jag ju lite knäpp också..

Jag bad M dra åt helvete. Fick nog. Fick inte några svar direkt. Tänkte på det Douglas kommenterade till förra inlägget, om det fanns något han kunde säga som skulle göra det bättre för mig. Och det gjorde det väl inte. Så jag sa tack och adjö och sen har jag inte haft kontakt med honom på 2 veckor.

Annars händer inte mycket i kärlekslivet. Det är verkligen stiltje nu. Hänger väl ihop med hösttröttheten kan jag tro. Jag behöver verkligen en omstart. Eller semester...

Jag ger mig inte...

Satt och läste mina gamla inlägg 2 år tillbaka. Hur jag dribblade mellan killarna. Det var trubadurer, elkillar, nätdejter och gud vet vad.. Men jag stod lika frågande hela tiden.

Vad vill han? Vad menar han? Vad gör han?

Jag kanske har växt dom här 2 åren, eller vad det är. Men nu ger jag mig inte. Undrar jag, så frågar jag.

M kommer inte undan lätt. Visst hade det varit lätt att bara gå vidare. Men jag vill veta. Vad som hände. Varför han blev ett asshole helt plötsligt.

Så jag frågar. Jag får verkligen lirka för att få svar. För han vill ogärna säga.

Men jag anar. Och det jag anar är inte smickrande nånstans.

Jag ska gå vidare. Eller jag går vidare. Jag är nog klar med honom. Men jag vill gärna ha svar. Man är inte ett asshole mot Ejjeliten ostraffat. Det är man inte. Faktiskt.

Liar liar pants on fire

Man undrar ju... Hur mycket han ljugit egentligen...

Går igenom mina sms. Det är mycket stora ord och allt låter bara lite för bra för att vara sant, så här i efterhand alltså. Då köpte jag det. Med hull och hår.

Funderar vidare.

Han hör av sig och undrar vad mitt syfte är.. vad jag vill med honom. Vad jag vill? Eh? Det trodde jag var ganska klart.. Men nähä. Det var inte det nä.

Vad vill han då? Nä det vet han inte. Han vet inte hur det funkar. Dejta? Vadå?

Åh jag blir så trött! När jag ska jag få träffa en rekorderlig kille? En som vill vara med mig, utan några konstigheter?! Finns han?!

Det känns frustrerande nu... Mycket frustrerande....

Ny månad, ny.. ja vadå?

En månad av lite glädje fick jag.. sen skulle vi ta det lugnt.

Lugnt? För att vi stressat så mycket tidigare? Träffades 3 ggr på en månad. Är det att stressa? Ja tydligen för vissa.

Lugnt? Nja. Jag är nog inte intresserad av att ta några lugna puckar och vänta och se hur han ska ha det... Slutar ju egentligen aldrig bra. Så nu lämnar jag honom väntandes istället.

Ta det lugnt du lilla gubben så gör jag nåt annat under tiden eftersom du redan varit så duktig och gjort det.

Hör vi en bitter ton? Kan vara så. Han klämde ur sig att han nog typ kanske träffade en tjej under tiden vi träffades, men att det var ett misstag. Jo alltså, jaha, vad bra.. Kan ju egentligen inte bli arg för vi var ju inte tillsammans, men nog fan får man bli besviken och sårad. Och det blev jag ju också.

Men nu tänker jag roa mig med annat. Varför ska jag gå och vänta på honom när han helt uppenbarligen inte var intresserad nog att "vänta" på mig...

Nej nu tror jag vi satsar på den där singelhösten ändå. Vilka är med?

It's complicated

Varför får inte Ejjeliten vara lycklig och kär? Vad har jag gjort som gör att jag aldrig förtjänar kärlek på ett enkelt och tillfredsställande sätt?

Jag träffar M. Han är en bra kille. Han är trevlig och snäll, söt och rolig, mysig och fin. En toppenkille på alla sätt och vis. Men det får inte bara vara så enkelt.

Nej han har sitt strul. Det är ett ex som spökar. Som han har känslor kvar för, men han tycker ändå om mig. Han har barn, men det kan man väl ta? Eller? Nähä, det var visst inte uppklarat allt det där...

Ja men vad bra Ejjeliten. Gå vidare, du vet att du inte har nåt där att hämta. Men nej då. Vi stannar. Vi går ner oss i skiten.

Det blir knappast bättre. Ju mer jag faller för honom ju sämre mår jag. För jag vet att det inte kommer sluta bra. Jag vet det, men hoppas ändå.

Varför ska det alltid vara en massa skit där jag är? It's so fucking complicated!!

Ny månad, nytt liv, ny kille... ;)

Avslutade augusti med att "sparka ut" Snickaren. En gång för alla den här gången. Han har hört av sig och försökt lappa ihop det, precis som alla andra gånger tidigare. Den här gången köpte jag det inte. Stod fast vid mitt beslut. Och kände mig tillfreds med mig själv.

Så Ejjeliten skulle kämpa vidare var det tänkt...

Det gick snabbt. Vi hoppar från ett komplicerat förhållande till en ny komplicerade situation.

Jag börjar prata med en kille, han genomgår en separation med sitt ex. Vi börjar beklaga oss och stötta varandra. En kväll frågar han efter mitt nummer och efter det börjar smsen. Och dom fortsätter trilla in.

Det är en helt annan situation. Jag är inte van vid att få så mycket uppmärksamhet. Han är snäll, rolig, söt, gullig, och omtänksam! Ack så omtänksam han är.

Och Ejjeliten rycks med.

En kväll kommer han hit.. överraskar mig lite på ett positivt sätt. Vi sitter upp till sent på natten och bara pratar, trots att vi båda ska jobba dagen efter.

Vi tar det lugnt men ändå inte. Det går snabbt, känslorna springer förbi mitt förstånd. Men vi gör inte så mycket.

Sms. Vilken underbar uppfinning. 10 sekunders knappande som sen ger så mycket mer! Underbart!

Jag vet inte var det här slutar. Men Snickaren är glömd och begraven. Och det är nog det viktigaste just nu.

Vad är det för fel på mig?

"Jag har lämnat Snickaren" skrev jag för en månad sen. Bullshit!!

Han hänger kvar, klamrar sig fast. Fast nu vill jag nog helst bara bli av med honom. Men vet inte hur... Varför ska det vara så in i helvete svårt att lämna någon som jag så uppenbart inte ska eller bör vara med!?

Han har problem.

Jag har vetat det hela tiden, eller haft på känn. Men där i juli, då han satte sig i en bil en sen natt och "bara skulle köra upp till mig" och blev stoppad av polisen och var inte nykter nånstans, då insåg jag det. Den här killen har problem.

Jag kan inte stanna. Jag vill inte stanna. Jag FÅR inte stanna. Men lik förbannat gör jag det.

Jävla mespropp är vad man är.

Och så vet jag. Vet att det finns bra killar där ute. Som inte har problem, som gör mig glad, som jag kanske skulle kunna vara intresserad av om inte Snickaren fanns där.

Jag måste göra nåt. Jag kan inte gå så här. Jag mår inte bra av det.

Vad fan är det för fel på mig???

Det är över nu...

Det är över nu. Jag har lämnat Snickaren.... igen.

Efter en fadäs där han komplett spårat ur och jag inser att killen inte har kontroll på saker och ting känner jag att jag måste gå vidare. Det var skitjobbigt och är skitjobbigt. Men det är för det bästa.

Jag tror kanske inte att han dolde nåt sist.. han förnekade det i vilket fall som helst och lite får man väl lita på killen. Men till sist brast det ändå...

Jag vet inte vad som kommer hända nu. Men jag FÅR INTE ta tillbaka honom igen. Jag är bättre än så. Jag måste gå vidare.

Men nånstans inom mig känner jag att jag hade hoppats på mer. Jag kunde se mig själv med den här killen. I framtiden. Men nu. Nej.

Det är över nu men jag kommer ihåg alla dagar med dig.. som Gyllene Tider sjunger (och fråga mig inte hur jag kan den textraden för jag gillar inte ens Gyllene Tider. Haha.)

Ejjeliten kämpar vidare...............

Känslan förstärks....

Jag är nu nästan 95% säker på att han döljer nåt.

I helgen frågade jag honom lite fint om det var nåt han inte sa till mig. Att jag hade känslan av att han ville berätta nåt. Jag fick mummel och ögon som fladdrade lite så där osäkert. Känslan satt således kvar inom mig och förblev outredd.

Efter helgen har jag varit själv. Har inte haft någon lust att träffa honom och försöker reda ut mina tankar och känslor.

Så sitter jag på jobbet idag. Och in kommer receptionisten och säger: "Du har fått ett blombud". Och nu står här 10 röda rosor på mitt skrivbord och allt jag kan tänka är: "Vad fan har han gjort egentligen??"

Jag försöker glädjas. Alla på jobbet blir lyriska. Men jag ler stelt.

Varför skulle han skicka blommor till mig? Och till jobbet? Varför inte komma hem med blommor till mig? Varför nu?

Det här är killen som skitit i både födelsedagar och andra bemärkelse eller högtidsdagar. Killen som inte har visat ett uns av romantik under det här året.

Det hela känns verkligen verkligen misstänksamt....................

Tankar som gnager sig fast...

Det fortsätter. Snickaren visar sig från sin allra bästa sida. Han vill dela sitt liv med mig. Bygga bo och yngla av sig i princip. Kan inte riktigt påstå att jag är på samma plats som honom just nu. Plus att jag har en del som cirkulerar i mitt huvud.

Den största tanken just nu är - Vad var det som gjorde att han kunde komma till insikt?
För under den veckan vi inte hördes av, där jag kände mig fullkomligt klar med honom, lyckades han att komma till insikt med det jag försökt få honom att förstå i nästan ett års tid. Jag kan inte släppa det, det kan inte ta 5 dagar. Nåt måste ha hänt. Och det enda som dyker upp i mitt huvud är att han träffat sitt ex. Jag har på långa vägar fått det bekräftat. Det sitter bara som en klump i magen. Min magkänsla brukar sällan ha fel vilket gör det hela ganska oroväckande.

Saker som talar för den saken:
1. Hon har under detta år hört av sig kontinuerligt flera gånger per vecka, oftast nattetid. Nu - ingenting.
2. Han brukar säga nåt om henne - att hon hört av sig, eller nåt annat som hänt runt henne på ett fullkomligt avskyvärt sätt. Nu - ingenting.
3. Han brukade alltid umgås med sina vänner på veckosluten där hon oftast var med och tyckte att jag var dum i huvudet som inte lät honom vara med sina kompisar, hon råkade ju bara vara där och det kunde inte han göra nåt åt. Nu - han har i princip slutat umgås med de vänner som umgås med henne.
4. (och den här får ni ursäkta mig för men magkänslan gjorde att jag reagerade...) Han vred sig på ett oroväckande sätt när vi tittade på en film häromkvällen och killen i filmen hamnar i säng med sitt ex och hela situationen i filmen kändes på ett sätt bekant. Visst jag överreagerar nog på den punkten, men samtidigt kan jag inte släppa den...

Magkänslor brukar ha nåt att säga en. I varje fall mig. Och när en tanke gnagt sig fast är det svårt att släppa den. Känns som jag måste reda ut det här, på nåt smidigt sätt...

Den perfekta pojkvännen...

Det är helt otroligt. Efter ett år av hopp och förtvivlan med Snickaren där jag till slut kommer fram till att jag klarar mig själv så står jag här 2 veckor senare med den perfekte pojkvännen. Eller gör jag det?

Snickaren har under senaste veckan ansträngt sig och visat sig från sin allra bästa sida. Han har svalt det mesta och inga små utbrott om triviala saker, inga onödiga diskussioner, inga kommentarer som irriterar. Han hör av sig dagligen, skickar söta sms, kommer på spontanbesök, köper med sig snask, bjuder ut på middag. Ja han är näst intill perfekt. Och jag tvivlar.

Jag kan inte köpa det. Att han beter sig så här nu. Det är som att jag går runt och väntar på att han ska återgå till sitt normala beteende. Jag kan inte förmå mig själv att njuta av det. Jag säger saker som: "Är det jobbigt att vara så här kärleksfull?" och "Vad har det tagit åt dig?" och "När kommer det här upphöra då?" För upphöra kommer det ju göra. Framförallt när jag säger så där. För vem orkar med det i längden? Jag vet ju själv eftersom jag hållit på i nästan 1 år med honom och visat hur mycket jag tycker om honom och hur mycket jag vill vara med honom och inte fått ett jota för det. Förrän nu dvs. Men nu kanske det är försent. Är det försent?

Känns som jag behöver tid att fundera. Jag har väl inte bråttom på något sätt, men det känns onödigt att dra ut på allt också. Många tankar far i mitt huvud.

Den perfekta pojkvännen - finns han över huvud taget?

Spärra in mig!

Jaha...

Avslut var det ja.

Så vad händer? Vi träffas och pratar lite mer. Och lite mer. Och lite mer.

Jag vill så gärna tro på allt han säger. Att han vet nu. Att han kommit till insikt med saker jag pratat om i flera månader. Men jag vet inte. Vad händer nästa gång ett irritationsmoment eller ett tjafs kommer fram? Orkar jag det? Orkar vi det?

Jag har sagt att jag vill fundera. Vet vad han vill. Men har inte den blekaste vad jag vill. Eller jo, jag vill vara med honom och att det ska fungera, men jag vet inte om jag vågar ge oss en chans till, pga allt. Pga alla. Pga honom.

Fram och tillbaka. Hit och dit. Det var då ett jäkla velande. Dags att spärra in mig snart?

Ett bra avslut...

Snickaren hörde av sig. Ville prata. Jag kände att jag inte hade nåt att säga honom mer. Efter en del smsande där tonen var ganska skarp sa jag tack och adjö för gott.

Sen hörde han av sig igen. Nån dag senare. Ville prata igen. Frågade om vi kunde träffas. Jag undrade vad poängen med det skulle vara. Han ville träffas. Så vi träffades.

Han ville förklara. Ville försöka förstå. Vad som hänt. Hur han kände. Hur jag kände.

Det var ett bra samtal. Sorgligt men bra.

Det kom tårar. Både från honom och mig.

Det var för sent. Jag känner inte att jag orkar mer. Jag vill må bra nu. Det har gått ett år.

Men vi pratade. Och han förstod. Sa han.

Det känns tomt. Konstigt. Men vi fick ett bra avslut. Det är jag värd.

Min lilla snickare... Att det inte funkade...

Jag är klar nu...

Efter att Snickaren kom hit i helgen och gjorde bort sig fullständigt kan jag härmed officiellt säga att jag är klar med honom nu.

Enough is enough.

Exakt vad han gjorde tänker jag inte gå in på här och nu, mer än att jag slängde ut honom med huvudet före. Men man skulle kunna säga att han skitit i det blå skåpet för sista gången. Och sen har han inte vett nog i skallen att ringa och be om ursäkt dagen efter.

Så nu är jag klar. Nu går jag vidare. Den här gången ska jag ha en snäll och trevlig pojkvän, som den yngre förmågan sa en gång i tiden...

Jag har redan siktet inställt på nya äventyr. Här ska vi inte ligga och snyfta i nåt gammalt dike. Nej. Ejjeliten är bättre än så.

Singelsommaren - here I come! ;-)

Bästa av två världar?

Jag och Snickaren fortsätter att träffas. Vi är inte tillsammans, men vi är det på ett sätt ändå. Enligt honom är vi singlar men vi är inte fria, vi får inte träffa andra dvs, då måste vi säga till.

Jag funderar lite på det här. Vem är det som tagit nitlotten? Mina kompisar verkar alla tycka att det är jag som drar det kortaste strået. De verkar tycka att han bara leker med mig. Men jag är inte så säker på det.

Ejjeliten är en flörtis. Med hans "regler" så får jag möjlighet att hålla dörrarna öppna utan att ha dåligt samvete för det. Jag har väl inte brist på uppvaktare heller. Men dom bor inte i stan och kan inte hålla mig sällskap på det sättet Snickaren kan göra en tråkig söndag.

Vem utnyttjar vem egentligen? Är det ok att hålla på så här? Har Ejjeliten det bästa av två världar just nu?

Singel eller inte singel?

Vi fortsatte träffas under helgen. Efter att ha gjort slut på fredagen sov vi med varandra fredag natt, lördag natt och söndag natt. Är det att inte vara tillsammans det?

Kanske har vi svårt att vara ensamma, eller svårt att inte vara tillsammans. Han sa att vi funkar bra när vi inte är tillsammans. Det har han rätt i. Vi funkar bra när inga andra är inblandade. När det bara är han och jag och våra tankar och känslor. Men så fort vi delar med oss av vårat liv till vänner och bekanta går allt åt skogen.

Visst ska man inte bry sig om vad andra tycker och tänker. Men hur lätt är det egentligen? Klart som sjutton jag bryr mig om vad mina kompisar säger, eller inte säger i mitt fall. Dom säger: "Så länge du är glad är vi glada." Men jag vet ju vad dom tycker egentligen. Och det tycker jag inte om. Jag vill inte dela med mig nåt till dom. Jag vill inte berätta. Och när jag inte berättar vänder jag mig inåt och när jag vänder mig inåt börjar jag må dåligt och när jag mår dåligt funkar det inte mellan mig och honom. Det blir en ond cirkel. Frågan är om man kan ta sig ur den?

Samtidigt funderar jag på om jag VILL vara tillsammans med honom. Kanske jag SKA gå vidare. Men jag vet inte. Jag önskar nog bara att han skulle uppskatta mig mer än vad han gjort och gör...

10 månader och en dag senare...

Jag vet inte om jag ska skämmas. Men det tog inte mer än 12 timmar efter att vi gjort slut innan vi låg i samma säng igen. Vad hände?

Jag mådde dåligt. Avslutet blev hafsigt och vi bara konstaterade att vi inte skulle vara tillsammans och tack och hej så var det bra med det. Självklart mådde jag jättedåligt och kände att jag hade massa osagt. Jag slängde iväg ett sms på kvällen, trots att jag visste att han var på fest. Han svarade och vi fortsatte smsa. Efter krogstängning ringer han mig. Booty call så in i helvete men just då kändes det bra.

När vi vaknade idag tror jag vi båda kände lite ångest men han frågade om jag ville följa med och äta så det gjorde jag. Vi satt och pratade lite om vad som händer och vad vi tycker och tänker. Vi ÄR väldigt olika och har väldigt olika syn på saker och ting. Så jag VET att det inte kommer att fungera. Men jag vill att han ska förstå att det hänger på honom. Jag är villig att göra ett nytt försök om han växer upp och tar tag i sitt liv.

Jag kan inte acceptera att vi är tillsammans som ett par under veckorna och sen på helgerna ska han leva nåt slags halvsingelliv med sina kompisar.

Han pratar om det han vill ha, hus, barn, osv.. Men jag kan inte ge honom det om han inte visar mig att det är MIG han vill vara med och att JAG är den viktigaste personen i hans liv.

Jag vet att jag inte ställer orimliga krav. Frågan är bara om han kan ställa upp på dom kraven. Jag tror inte det. Så det blir inget mer mellan oss.

Känner mig fortfarande ledsen över att slänga bort 9 månader. Om det ändå hade kunnat funka.

10 månader senare...

10 månader efter att jag träffat Snickaren första gången - 9 månader efter att vi officiellt blivit tillsammans - står jag här - singel igen. Ejjeliten kämpar vidare helt enkelt.

Det funkade inte. Vi fick det inte att funka. Allt som kunde gå fel gick nog fel.

Så här i efterhand var han nog inte tillräckligt kär i mig. Han gav mig aldrig en chans. Han hade bestämt sig för att han inte skulle kunna få ett lyckligt förhållande - för såna finns inte enligt honom. Han gav upp innan vi ens hade börjat. Bra inställning - verkligen.

Alla runt omkring mig försökte få mig att inse att vi var olika - att vi inte skulle få det att fungera. Jag ville inte lyssna på dom - jag lyssnade inte på dom. Men nånstans etsade sig allas ord in i mitt huvud och jag började såklart inse att de hade rätt. Vi passade inte ihop. Vi var olika. Vi kom från olika världar - vi levde i olika världar. Jag var öppen för hans värld men han var inte intresserad av min värld. Då funkar det inte.

Så jag avslutade det. Sa hejdå. Vi var överens. Vi insåg båda två att det nog var för det bästa.

Det kommer nog kännas bra så småningom - men just nu suger det getballe!! 9 månader till intet... Så onödigt.

Som M sagt några gånger: Är det rätt är det lätt. Det här var inte rätt och således inte lätt.

Nu går vi vidare. Ejjeliten kämpar vidare.

Inte hela januari...

Vi klarade inte hela januari utan tjafs. Istället hade vi ett totalt meningslöst tjafs sista helgen i januari. Jag var så arg och less. Jag sa rent ut: "Vill du göra slut med mig så får du göra det." Orkade inte med honom mer.

Nu gjorde han inte slut och inte jag heller. Istället har det återigen blivit bättre. Mycket beror nog på att jag backat totalt och det har han märkt vilket gör att han anstränger sig mer. Irriterande och bra på samma gång.

Jag är dock inte alls så glad som jag var i början av januari och vet faktiskt inte hur detta kommer att fortsätta.

Vad vill jag?

När vet man att det är nog?

Jag vet inte...

Peppar peppar

Det går bra nu. Det är snart 2 veckor sen vi hade vårt största bråk och vi har inte tjafsat nånting.

Imorgon är det helg, det är då tjafsen brukar komma. Men inte den här helgen. Jag vägrar!

Klarar vi januari månad utan tjafs - ja då jäklar kommer det gå vägen.

Håll tummarna för mig.

Nytt år - nya möjligheter?

Vi inleder det nya året med att dra ett streck för allt gammalt skit och siktar in oss på att göra det här rätt.

Jag och Snickaren har snackat ut - igen. Båda vill, men kan vi få det att fungera?

Efter den turbulenta julhelgen har vi ett praktgräl där vi får ut allt skit som vi har lagrat inom oss. Det slutar med att vi säger att vi drar ett streck över det gamla. Jag vill tro att det ska fungera men nånting inom mig tvivlar.

Hans ex hänger kvar i luften. Hon finns ju där, hela tiden, med viljan att förstöra för oss. Att han inte förstår att han låter henne förstöra för oss smärtar mig. Men jag ska inte vara den som är den. Jag ska se om det blir bättre, utan att jag tjatar om hennes existens - det gör hon så bra själv. Jag ska inte "bry mig" som han säger. Jag ska skita i skiten som min bästa vän K säger.

Mitt nyårslöfte? Att JAG ska må bra. Jag ska tänka på mig själv och se till att JAG har det bra och som K säger Skita i skiten.