Optimist - javisst...

Jag är singel. Jag är ingen lycklig singel.

Jag är en bitter, sur, grinig, missundsam singel som helst skulle vilja stänga in mig i min lägenhet där jag slapp träffa massa vackra lyckliga par som är nykära eller kära på nytt...

Blä!

Men det går ju inte. Nä.

Jag älskar mina vänner. Men när man är ensam singel så blir det jobbigt. Påfrestande.

Det är jobbigt att höra om allt roligt dom gör. Eller oroligt. Jag blir till och med avundsjuk på när dom har problem. Jag vill också ha nån att ha problem med. Eller det kanske jag inte vill. Men ändå...

När det blir fest så kommer alla parvis. Men jag, jag är ensam. Det är inte så jäkla skoj.

Jag vill också sitta med min älskade pojkvän. Sitta nära. Eller sitta långt ifrån varandra men ha den där ögonkontakten. Där man inte behöver säga nåt till varanda. Båda vet vad den andra tänker på.
Jag vill gå på krogen tillsammans med min pojkvän. Ha roligt och träffa vänner och bekanta. Och sen när klockan är alldeles för tidigt smita iväg hem och krypa ner i sängen och värma varandra.
Jag vill krypa upp i soffan tillsammans med min pojkvän dagen efter. Sätta på en film som vi inte orkar titta klart på, eller inte har intresse att titta klart på. Och sen gå och köpa bakis-pizza. Eller ännu bättre, min underbara, snälla, omtänksamma pojkvän går och köper pizza medan jag ligger kvar i soffan, bara för att han tycker att jag är så söt som ligger där under filten.

Var är min pojkvän? Finns han där ute? Jag vet inte... Jag vet verkligen inte...