30 årskris - typ

Glömde visst att uppdatera här. Man uppdaterar sig på så många andra ställen, men den här bloggen är lite av min singel-blogg, och eftersom jag inte är singel längre så glöms den bort.

Det var nog 1-års kris. Det är nog 1-års kris. Det är lite upp och ner fram och tillbaka. Men hela tiden känner jag att det är han jag vill vara med. Ingen annan. Singellivet lockar inte. Jag vill ha tvåsamheten. Jag vill ha honom och jag hoppas att han vill ha mig också.

Jag tror allt hänger ihop med av att jag lider av nån slags post-30-årskris.

Alla runt omkring mig skaffar barn och det händer så mycket. Det händer väl mycket i mitt liv också men det är just barnbiten jag fastnat på. Är det dags? När vet man att det är dags? Skulle jag palla det? Tankarna bara snurrar runt runt runt och samtidigt som sambon säger att han vill så får jag ändå känslan av att det går för fort och att vi inte borde vara där än. Men jag är ju inte 27 längre.

Men i vilket fall som helst är jag övertygad om att det kommer vara han och jag. Trots toppar och dalar. Så Ejjeliten kämpar vidare, med relationen och med mig själv.

Jag vågade tro...

Jag vågade tro på det. Jag satsade allt och blev så småningom som sambo med honom. Ett år har gått sen allt började. Ett år av skratt och lycka... fram till i lördags.

Jag vet inte vad som hände. Men jag har känt att nåt varit på gång. Vi har gått och gnabbats och gnällt och vi har inte mått bra. Jag har misstänkt honom för det ena och det andra.

Så i lördags säger han att han ibland inte är kär i mig längre. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Luften gick ur mig. Jag fick en sån panikångestattack som jag aldrig nånsin kännt förrut. Jag trodde på allvar att jag skulle dö ett tag.

Han blev såklart jätterädd för min reaktion, vilket jag också blev. Han bedyrade för mig att han älskar mig men att han irriterat sig på mig så ofta på sistone. Precis som jag irriterat mig på honom. Vi pratar igenom det och jag börjar må bättre. Somnar med tårarna rinnandes.


Igår kändes det som att allt var som vanligt, men nånting inom mig är skadat. Jag vet inte längre vad han känner. Han kan ju ha tagit tillbaka allt bara för att han blev så rädd för min reaktion. Jag vågar inte längre tro... Nånting har gått sönder inom mig...