30 årskris - typ

Glömde visst att uppdatera här. Man uppdaterar sig på så många andra ställen, men den här bloggen är lite av min singel-blogg, och eftersom jag inte är singel längre så glöms den bort.

Det var nog 1-års kris. Det är nog 1-års kris. Det är lite upp och ner fram och tillbaka. Men hela tiden känner jag att det är han jag vill vara med. Ingen annan. Singellivet lockar inte. Jag vill ha tvåsamheten. Jag vill ha honom och jag hoppas att han vill ha mig också.

Jag tror allt hänger ihop med av att jag lider av nån slags post-30-årskris.

Alla runt omkring mig skaffar barn och det händer så mycket. Det händer väl mycket i mitt liv också men det är just barnbiten jag fastnat på. Är det dags? När vet man att det är dags? Skulle jag palla det? Tankarna bara snurrar runt runt runt och samtidigt som sambon säger att han vill så får jag ändå känslan av att det går för fort och att vi inte borde vara där än. Men jag är ju inte 27 längre.

Men i vilket fall som helst är jag övertygad om att det kommer vara han och jag. Trots toppar och dalar. Så Ejjeliten kämpar vidare, med relationen och med mig själv.

Jag vågade tro...

Jag vågade tro på det. Jag satsade allt och blev så småningom som sambo med honom. Ett år har gått sen allt började. Ett år av skratt och lycka... fram till i lördags.

Jag vet inte vad som hände. Men jag har känt att nåt varit på gång. Vi har gått och gnabbats och gnällt och vi har inte mått bra. Jag har misstänkt honom för det ena och det andra.

Så i lördags säger han att han ibland inte är kär i mig längre. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Luften gick ur mig. Jag fick en sån panikångestattack som jag aldrig nånsin kännt förrut. Jag trodde på allvar att jag skulle dö ett tag.

Han blev såklart jätterädd för min reaktion, vilket jag också blev. Han bedyrade för mig att han älskar mig men att han irriterat sig på mig så ofta på sistone. Precis som jag irriterat mig på honom. Vi pratar igenom det och jag börjar må bättre. Somnar med tårarna rinnandes.


Igår kändes det som att allt var som vanligt, men nånting inom mig är skadat. Jag vet inte längre vad han känner. Han kan ju ha tagit tillbaka allt bara för att han blev så rädd för min reaktion. Jag vågar inte längre tro... Nånting har gått sönder inom mig...

Vågar jag tro på det här?

Det går undan. För en månad sen satt jag och försökte koppla bort honom, det gick så klart inte. Istället kopplade vi på ännu mer. Vips så lämnar han sin flickvän. Han är inte längre upptagen. Och vips så involverar han sig i Ejjeliten.

Lyckan är gjord. Eller?

Missförstå mig inte. Jag är toklycklig och glad! Men det gnager i mig.

Vet han verkligen vad han vill? Han verkar ju veta vad han vill. Och jag vet vad jag vill. Men jag håller mig lite på vakt. Är så rädd att han ska såra mig. Jag vill inte bli sårad igen. Kommer inte palla med att bli sårad igen.

Han är på gränsen för sockersöt ibland. Försöker pika honom om det, men han kommer med sina sötsliskiga kommentarer och på nåt sätt så gillar jag det. Jag som aldrig gillat sötsliskigt. Men han gör det bra. Han är så harmlöst charmerande. Och jag suger åt mig likt en diabetiker som vill ha socker.

Jag är ju inte van vid en kille som är så bestämd med vad han vill, men ändå oroar det mig att allt inte är uppklarat med flickvännen. Statusar på Facebook är inte uppdaterade och alla vet ju att det som står på Facebook är sant. Hehe. Men grejen att han inte berättat för vänner stör mig också. Han säger att det är för att allt gått så snabbt. På nåt sätt kan jag förstå det, men det gör att jag känner mig som "den andra kvinnan" utan att jag behöver göra det. För han är ju inte tillsammans med henne längre. Jag vill inte gå runt och skämmas och ha skuldkänslor för nåt jag inte ska ha skuldkänslor för. Jag vill må bra och visa hela världen hur mycket jag tycker om honom.

Så vågar jag tro på det här? Jag vågar tro på det. Jag tror det. Kanske.

Han vill ha mig!

Det är fanimej helt otroligt. Men killen vill ha mig! Han vill ha mig och bara mig!

Fortsättning följer....

Uppkopplat

Det går inte. Jag kan inte koppla bort honom. För vi har kontakt överallt, hela tiden. Det är facebook, det är mejl, det är sms, det är telefonsamtal. Hela tiden.

Jag vill ha honom. Jag vill ha honom så sjukt mycket.

Men jag får honom inte. Jag är så medveten om det.

Han kan inte sitta där och tro att vi bara är kompisar. Att det inte är nåt mer. Det ÄR nåt mer.

Man kanske skulle testa gå offline ett tag? Kan det hjälpa?

Koppla bort...

Försöker koppla bort tankarna på den upptagna killen. Och hur lätt är det när vi hörs av typ hela tiden?

Och hur svårt var det att få tag på hans mobilnummer. "Du, vad har du för nummer?" och vips fick man det. Inga konstigheter. Sms? Nä skojar du...

Det är nåt. Det är klart det är nåt. Spänningen finns där. The tension.. Hela tiden..

Det är inte bra detta. Det kommer sluta dåligt.

Kompis H säger: "Dom borde ha skyltar hängande över sig: 'No vacancy' och så går man bara vidare." Inte riktigt så enkelt nej.

Och hur kul är det att känna att man har typ allt gemensamt med killen. Att allt är så satans enkelt med honom. Och veta att det inte blir mer än så här. För det blir det väl inte? Nej det blir det inte. Upptaget var det ja. Koppla bort var det.

Disconnect.

Vad händer här?

Oj då. Har visst glömt bort att uppdatera lilla bloggen på ett tag. Man skulle ju kunna tro att det hänt massa roliga saker i Ejjelitens liv, men så roligt ska vi inte ha det. Fast det har i och för sig varit en rolig månad. Maj bara försvann. Och under maj lyckades jag nog rota mig i min nya stad.

Maj, var månaden då jag valde att stanna kvar i min nya stad för att jag själv ville och inte för att jag var tvungen. Det kändes bra.

Och nu är det juni. Och vad händer här?

Ejjeliten lyckas krångla sig in i nåt komplicerat igen. Såklart. Är vi förvånade?

Nåt nytt har dykt upp. Nåt nytt som är väldigt upptaget. Det är inget direkt som hänt. Mer den där känslan av att nåt kan vara på väg att hända. Mycket dolt flörtande och annat som gör att jag ställer mig frågan; Vad bör jag göra?

Rent instinktivt vill jag bara rygga tillbaka och låta bli det. Men killen är precis vad jag vill ha. En rolig, stabil, fin kille och en bra kille! Fast hur bra är han om han småflörtar med mig när han har nåt där hemma? Det är ju också en fråga...

Men det känns som att det där borde jag klara mig utan ganska bra. Eller som kompisen sa till mig när jag berättade för honom och han var tvungen att dra: "Vi ska prata mer om det här senare!" Vilket betyder inte bra. Inte bra alls.

Så vad händer här??