Vågar jag tro på det här?

Det går undan. För en månad sen satt jag och försökte koppla bort honom, det gick så klart inte. Istället kopplade vi på ännu mer. Vips så lämnar han sin flickvän. Han är inte längre upptagen. Och vips så involverar han sig i Ejjeliten.

Lyckan är gjord. Eller?

Missförstå mig inte. Jag är toklycklig och glad! Men det gnager i mig.

Vet han verkligen vad han vill? Han verkar ju veta vad han vill. Och jag vet vad jag vill. Men jag håller mig lite på vakt. Är så rädd att han ska såra mig. Jag vill inte bli sårad igen. Kommer inte palla med att bli sårad igen.

Han är på gränsen för sockersöt ibland. Försöker pika honom om det, men han kommer med sina sötsliskiga kommentarer och på nåt sätt så gillar jag det. Jag som aldrig gillat sötsliskigt. Men han gör det bra. Han är så harmlöst charmerande. Och jag suger åt mig likt en diabetiker som vill ha socker.

Jag är ju inte van vid en kille som är så bestämd med vad han vill, men ändå oroar det mig att allt inte är uppklarat med flickvännen. Statusar på Facebook är inte uppdaterade och alla vet ju att det som står på Facebook är sant. Hehe. Men grejen att han inte berättat för vänner stör mig också. Han säger att det är för att allt gått så snabbt. På nåt sätt kan jag förstå det, men det gör att jag känner mig som "den andra kvinnan" utan att jag behöver göra det. För han är ju inte tillsammans med henne längre. Jag vill inte gå runt och skämmas och ha skuldkänslor för nåt jag inte ska ha skuldkänslor för. Jag vill må bra och visa hela världen hur mycket jag tycker om honom.

Så vågar jag tro på det här? Jag vågar tro på det. Jag tror det. Kanske.

Han vill ha mig!

Det är fanimej helt otroligt. Men killen vill ha mig! Han vill ha mig och bara mig!

Fortsättning följer....

Uppkopplat

Det går inte. Jag kan inte koppla bort honom. För vi har kontakt överallt, hela tiden. Det är facebook, det är mejl, det är sms, det är telefonsamtal. Hela tiden.

Jag vill ha honom. Jag vill ha honom så sjukt mycket.

Men jag får honom inte. Jag är så medveten om det.

Han kan inte sitta där och tro att vi bara är kompisar. Att det inte är nåt mer. Det ÄR nåt mer.

Man kanske skulle testa gå offline ett tag? Kan det hjälpa?

Koppla bort...

Försöker koppla bort tankarna på den upptagna killen. Och hur lätt är det när vi hörs av typ hela tiden?

Och hur svårt var det att få tag på hans mobilnummer. "Du, vad har du för nummer?" och vips fick man det. Inga konstigheter. Sms? Nä skojar du...

Det är nåt. Det är klart det är nåt. Spänningen finns där. The tension.. Hela tiden..

Det är inte bra detta. Det kommer sluta dåligt.

Kompis H säger: "Dom borde ha skyltar hängande över sig: 'No vacancy' och så går man bara vidare." Inte riktigt så enkelt nej.

Och hur kul är det att känna att man har typ allt gemensamt med killen. Att allt är så satans enkelt med honom. Och veta att det inte blir mer än så här. För det blir det väl inte? Nej det blir det inte. Upptaget var det ja. Koppla bort var det.

Disconnect.

Vad händer här?

Oj då. Har visst glömt bort att uppdatera lilla bloggen på ett tag. Man skulle ju kunna tro att det hänt massa roliga saker i Ejjelitens liv, men så roligt ska vi inte ha det. Fast det har i och för sig varit en rolig månad. Maj bara försvann. Och under maj lyckades jag nog rota mig i min nya stad.

Maj, var månaden då jag valde att stanna kvar i min nya stad för att jag själv ville och inte för att jag var tvungen. Det kändes bra.

Och nu är det juni. Och vad händer här?

Ejjeliten lyckas krångla sig in i nåt komplicerat igen. Såklart. Är vi förvånade?

Nåt nytt har dykt upp. Nåt nytt som är väldigt upptaget. Det är inget direkt som hänt. Mer den där känslan av att nåt kan vara på väg att hända. Mycket dolt flörtande och annat som gör att jag ställer mig frågan; Vad bör jag göra?

Rent instinktivt vill jag bara rygga tillbaka och låta bli det. Men killen är precis vad jag vill ha. En rolig, stabil, fin kille och en bra kille! Fast hur bra är han om han småflörtar med mig när han har nåt där hemma? Det är ju också en fråga...

Men det känns som att det där borde jag klara mig utan ganska bra. Eller som kompisen sa till mig när jag berättade för honom och han var tvungen att dra: "Vi ska prata mer om det här senare!" Vilket betyder inte bra. Inte bra alls.

Så vad händer här??

Trava på lilla ponnyn...

Så jag skulle låta dom springa efter mig, det var ju också ett smart drag. Resultatet blev en dejt med en Ponny.

Vi har snackat på nätet en tid tillbaka. Kände varandra genom några gemensamma vänner. Kändes som en reko kille. Snackade mest som kompisar. Tills vi började småflörta. Sen var det kört. Småflörtandet blev värre och ganska intensivt. Till slut föreslog han att vi skulle träffas. Kändes väl ganska naturligt med tanke på att vi pratat så mkt på sista tiden. En enkel fika. Inga konstigheter.

Men det är klart det blir konstigheter.

Han började "förhöra" sig om andra killar jag känner. Bland annat dom killar som vi båda två känner. Var jag intresserad av dom? Ville jag inte träffa dom istället? Först tyckte jag att det var lite sött. Men efter tredje dagen med antydningar och gliringar kändes det mest bara creepy.

Så jag låter lilla Ponnyn trava vidare... Och hoppas att han inte vänder tillbaka.

Trubbel...

Efter en något turbulent tid med en massa missförstånd och feltolkade känslor för Kompisen lugnade det ner sig i Ejjelitens liv, för att sedan blossa upp i ett totalt kaos igen.

Trubbel-killen har varit bortrest. Han kommer hem och alla mina känslor jag hade för honom innan han for och jag flyttade kommer tillbaka. Allt känns upp och ner. Och jag vill inte tillåta mig själv tycka om honom så mycket som jag tycker om honom.

Pratar med kompis LM om det hela. Han berättar att trubbel-killen har svårt att släppa någon. Och det är väl själva fan. Klart han har. Alla killar jag träffar är på nåt sätt skadade. Och trubbel-killen är skadad så det räcker och blir över.

Det känns som det räcker med strul och problem i mitt liv nu.

Jag tänker inte springa in i nån mer. Nu får dom springa efter mig i så fall.

Don't like this feeling...

2 helger med kompisen fick jag. 2 helger med massa mys och massa bra saker. Det kändes som att vi kanske skulle ha nåt att satsa på. Att vi tyckte om varandra...

Sen åkte jag ifrån honom förra söndagen. Med tårar i ögonen. Med känslan om att det var sista gången jag bodde hos honom. Jag kände det ända ner i magen. Och magkänslan har suttit i hela veckan.

Att jag sen får reda på att han hängt med ett gammalt ragg under veckan förbättrar inte magkänslan.

Jag vet inte vad det är. Jag kan inte prata med honom om det. Jag borde prata med honom om det. Jag pallar inte det här. Jag vill veta var vi står. Jag tycker inte om denna osäkerhet.

Jag tycker ju om honom. Jag trivs med honom. Jag saknar honom varje dag.

Jag önskar bara att han kunde känna likadant.........

En uppenbarelse...

Satt och pratade med kompis K. Vi pratade om kompisen. Det var en händelse som fick mig att känna mig svartsjuk och jag var tvungen att ventilera det hela. Varför blev jag svartsjuk för? Jag kanske har mer känslor för honom än vad jag vill erkänna? Eller så är jag bara förvirrad och vet varken ut eller in.

Men så satt jag där och pratade med kompis K och helt plötsligt slår det mig.

Jag är ju trött på meningslösa förhållanden. Jag vill ju ha nån på riktigt. Jag vill inte ha nån "tillsvidare".

Jag vill ha nåt äkta. Nåt att känna att detta kommer hålla, inte "Vi får väl se hur länge det håller, det är ju bra tillsvidare i varjefall, vi behöver ju inte gifta oss!"

Så nu är ju stora frågan: Är kompisen han med stort H? Jag tror jag vet svaret. I varjefall som han är nu. Den omogenhet som finns hos honom är inget jag skulle kunna tolerera och våga satsa på.

Nä, det är dags för en Shape up eller skit i't!

Gissar på det senare....

Bara vara vänner?

Funderar på kompisen. Vi är ju vänner. Fast vad är vi egentligen?

Många har kommenterat att han kom hit till mig och hälsade på, att det gör inte en kille om han inte är kär. Är han kär? Jag vet inte, han säger inget. Vet inte om jag vill fråga heller.

Jag känner att jag inte kan bli kär i honom om jag inte vet vad han vill. Jag vill inte sätta mig i den sitsen igen. Där jag blir kär och pushar på. Jag vill avvakta och se vad som händer. Låta saker ha sin gång.

Jag tycker ju om honom. Han kanske är lite omogen och inte riktigt vet hur han ska bete sig eller förhålla sig till saker och ting. Men folk som känner oss båda säger att jag får pli på honom. Vill jag få pli på honom?

Det är nog bra att jag flyttat. Att jag får lite distans. Kanske kommer vi på vad vi vill och känner nu när vi inte är inpå varandra hela tiden. Eller så glider vi isär. Men då var det väl inte meningen.

Bara vara vänner. Vi får väl se.

Vad har jag gjort?

Sitter i min nya lägenhet i min nya stad. Allt har inte kommit i ordning än men det är på god väg. Jag borde känna mig lite spänd och upprymd över allt det nya, men jag sitter i min soffa och tänker: Vad har jag gjort?

Allt känns bara avigt och fel. Hur kunde jag flytta från min stad till nåt helt okänt? Jag känner ju ingen här. Jag känner mig helt sjukt ensam.

Jag fick besök av kompisen i min nya lägenhet i min nya stad. Det var mysigt. Han är mysig. Men vi är kompisar. Eller vad är vi? Jag vet inte. Men jag vet att jag saknar honom sjukt mycket. Det känns inte helt ok att jag inte kan åka hem till honom och käka en bit mat och bara vara.. Vad har jag gjort?

Min bästa vän ringer och hör hur det är med mig. Hon och några andra vänner ska iväg på bio och jag får ett sting av avundsjuka. Jag vill också gå på bio. Jag vill också vara med mina vänner. Jag har lämnat mina vänner. Vad har jag gjort?

Jag är hungrig men klarar inte av att laga någon mat. Känner mig handlingsförlamad. Sitter i soffan och tittar på OS och känner mig ensam. Jag som aldrig brukar känna mig ensam. Men nu är jag ensam.

Vad i helvete har jag gjort???

One night of passion...

Jag tror jag har kommit fram till vad mitt problem är. Varför jag ständigt och jämt lyckas falla för dom jag absolut inte borde falla för. Jag är en torsk på passion.

Hur kommer det sig att man alltid måste välja mellan passion och trygghet? Varför kan man inte få båda?

Jag har kompisen, han utstrålar trygghet. Långt förhållande bakom sig, stabil kille. Men trubbel-killen, det bara osar passion om honom. Men han är verkligen trubbel. Och Ejjeliten borde inte ens tänka tanken.

Men det gör jag.

För att ytterliggare spä på det hela så har vi ytterliggare en kille. Snygg som en fotomodell, ung som ett lam, och stadgad som en gjuten pelare. Fan.
Men han finns där, han har funnits där i över ett halvår. Dolt flörtande som idag övergått till ohämmat flörtande med blickar som bara osar: "I'm gonna eat you alive!" Wtf!?

Känns som att det är lite för mycket passion runt omkring mig. Tror jag flyr ifrån allt. Dags att leta efter trygghet OCH passion - tillsammans.

Finns den?

Att vara eller icke vara....

Nej, jag var inte kär i honom. Eller, jag ÄR inte kär i honom. Jag inser det mer och mer. Jag vet inte om jag kan bli kär i honom. Det kanske är lika bra att jag inte blir det.

Vi pratar inget om framtiden, men jag tänker att den här killen nog inte har det jag önskar.

Han är en bra kompis, en mysig kompis, men jag tror inte han kan bli en pojkvän. Inte en pojkvän till Ejjeliten.

Ejjeliten vill ha en pojkvän som tar ansvar. Tar ansvar för sig själv och för andras känslor. En pojkvän som finns där när man behöver honom. En kille som stöttar inte bara sin flickvän utan även sina vänner. En pojkvän som vågar sätta andra och annat före det gamla vanliga. En pojkvän som inte tar åt sig av "toffelstämpel". En pojkvän som kan ge mig den trygghet som jag behöver.

Det kan inte han.

Och han kan det inte för att han inte är kär i mig. Vi är inte kära i varandra. Vi är inte det.

Men....
...däremot börjar jag falla för nån helt annan, nånting helt annat, nånting som både är otryggt och tryggt, nån som både finns där och inte finns där, nån som både kan sätta annat och andra före sig själv fast ändå inte. Han finns där. Han finns här väldigt nära. Men jag vågar inte.

Inte nu. Inte än.

Men han finns där. Och han gör att jag ler när jag tänker på honom. Det luktar Trubbel.

Fortsättning...

Det är fortfarande mysigt.

:-)

Mysigt...

Vi fortsätter att umgås, träffas, och vi myser. Oj så vi myser. Det är mysigt.

Jag tycker om honom och han verkar tycka om mig. Ingen av oss pratar om framtiden. Våra gemensamma vänner tycker vi är som katter runt het gröt. Båda vill prata om det men ingen vill ta upp det. Ingen vill höra att den andra inte vill mer.

Och varför prata framtid när det faktiskt inte finns nån klar framtid? Ska vi börja prata distansförhållande när vi inte har ett förhållande? Det är bättre att bara låta det vara. Allt löser ju sig på ett eller annat sätt.

Under tiden myser jag. För det är mysigt att sova med en kille som tycker om en. Som smeker en över kinden när man vaknar och ler mot en. Som kryper in bakom ryggen på en när man sover och lägger en beskyddande arm över en. En kille som ger en en puss i pannan och somnar om bredvid en. Det är mysigt det.

En vecka senare...

Men det är väl klart jag är kär i han, eller på god väg i alla fall! Jag tycker om honom, väldigt mycket.

Men han är inte kär i mig.. Men han tycker om mig säger han.. men han är inte kär i mig.. tror jag.. inte än i alla fall..

Vi har sovit tillsammans 2 ggr den här veckan. Allt är bara så bra när vi träffas. Det är enkelt, det är roligt, det är helt enkelt lättsamt.

Han säger att han tänker mindre på sitt ex nu än tidigare. Hans kompis säger att det är pga mig. Att jag får honom på bättre tankar.

Men jag vet egentligen om jag vill ha honom som pojkvän. Jag menar, jag flyttar från stan inom en snar framtid. Jag borde inte involvera mig. Men jag trivs så bra i hans sällskap. Kan jag inte bara få ha lite mysigt innan jag flyttar? Eller är jag ute på djupt vatten?

Jag låter det vara. Tar det som det kommer. Tänker inte pusha åt nåt håll när jag själv känner mig så osäker som jag gör. Men jag mår bra. Jag mår så in i helvete bra just nu. Det känns som livet är på väg nånstans. Nytt jobb, ny stad och en ny förälskelse.. Kan det bli bättre? ;-)

Kär?

Tydligen så tror folk i min närhet att jag är kär i kompisen. Och då tror med största sannolikhet även kompisen det.

Så klart han tror det. Det här har jag ju skrivit om förrut. För nästan 2 år sen.

Seriöst. Jag är inte kär i dig gosse!

Skillnaden här är väl att jag faktiskt tycker om killen. Och klart att jag skulle vilja vara mer än vänner. Men jag vet att det inte blir så och därför tillåter jag inte mig själv att bli kär. Eller tillåter. Jag har ju faktiskt inte fallit för honom som jag skrev sist.

Har funderat lite på det hela. Kan det vara så att jag ser det som en "trygg lösning" om man kunde bli mer än vänner? Nån slags låtsasräddning från singellivet? Eller så kanske jag hittar på massa ursäkter, för jag att jag har fallit för honom men inte vill tillåta mig själv att inse det. Men nä, så kan det väl inte vara?

Nej, jag är inte kär i honom. Nej!