Players

Jag och mina vänner har många gånger suttit och analyserat killar och om det finns player-beteenden i deras sätt att agera. "Är han en player?" är den återkommande frågan.

Jag har träffat på några killar som definitivt har player skrivet över pannan, vi har Han, elkillen, trubaduren ligger risigt till och nu senast skidåkaren.

Men ska man acceptera killars playerbeteenden? Vad är det som gör dom till players? Vi tjejer kräver kanske för mycket av dom. Dom vill väl precis som oss ha lite tillfälligt sex ibland och inget mer med det. Det är ganska skönt att vara själv när det kommer till kritan och är det då så konstigt att dom tar för sig när det erbjuds? Skulle inte vi tjejer göra detsamma?

Med anledning av dessa funderingar har jag starkt börjat fundera på att gå in för att bli den kvinnliga motsvarigheten till en player. Varför ska inte jag kunna ta för mig? Varför måste jag lämna orsaker till att jag inte vill träffas fler gånger när killar kommer så lätt undan genom att bara le och säga: "visst, vi får höras..."

Frågan är nu bara, vad kallas en kvinnlig player?

Och vad hände?

Partyt igår var precis vad jag behövde. Jag och mina vänner var superladdad och vi hällde i oss vin och drinkar och blev väl inte så lite onyktra. Men vad gjorde det. Vi gick ut med självförtroende.

Träffar på skidåkaren och killen är verkligen snygg. Men om jag var onykter var han stupfull. Var svårt att få kontakt med honom och jag kände att jag inte hade mycket att hämta där. Men ändå kändes det som att det inte gjorde något. Jag hade roligt.

Det var en kväll att minnas. Så här i efterhand vet jag inte riktigt vad det är att minnas. Men det var en kul kväll. Roligare än vad jag haft på länge.

Om det blir någon fortsättning med skidåkaren på Facebook återstår att se. En nätflört är ju alltid rolig att ha så vi får se.

Komplimanger

Jag har svårt med komplimanger. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta komplimanger. Får jag en komplimang av någon jag inte har något intresse av blir jag glad och tackar så mycket. Men får jag en komplimang av någon jag är intresserad av blir jag ställd. Vet inte hur jag ska bete mig.

Jag fick en komplimang av trubaduren. Det var oväntat. Det var sött. Det var precis vad jag inte ville höra med tanke på att jag lyckades sluta tänka på honom i flera dagar.

Nu tänker jag igen.

Jag ska inte tänka.

Ikväll är det party. Ikväll kommer skidåkaren med vänner och intar stadens krogar. Jag tänker inte tänka på någon trubadur som slänger ur sig komplimanger. Jag ska tänka på skidåkare med starka armar som kan ta tag i en och visa en ett och annat här i livet.

Jag behöver det.

Ett nytt kapitel?

Det var någon som dök upp på MSN igår. Någon som trevandes försökte få igång ett samtal. Någon som förmodligen kände av att det inte gick så bra. För någon försvann sen, men sa i varjefall hejdå vilket inte brukar ske alltför ofta...

Jag kände igår att det var som min kompis sa häromdagen. Jag har nog släppt trubaduren lite. Speciellt efter att jag började prata med den andra killen via Facebook. Vi kan kalla honom skidåkaren.

Skidåkaren och jag har haft en oerhört sjuk och fantasifull konversation på Facebook igår och idag. Jag skrattar högt när jag får hans meddelanden. Sånt tycker jag om. När man blir glad.

Det blir spännande att se i helgen vad detta kan leda till, OM det leder till något...

En helg med besök

Till helgen kommer ett gäng grabbar på besök. Inte till mig, men till stan. Det är min gamla kompis H och hans gäng som ska inta staden för lite party och diverse aktiviteter. Kompis H säger att han kommer ha med sig en kille som brukar ha god tur bland det kvinnliga folket.

Genast springer jag in på Facebook och kikar på killen. Japps. Mycket intressant. Så vad gör Ejjeliten? Jo, hon skickar ett meddelande till honom. Så käckt och oväntat.

Idag hade jag fått svar.

Det här kan ju bli spännande...

Min kompis E uppmärksammade mig igår på att jag inte pratat om Trubaduren på ett tag. Det hade jag inte tänkt på. Kanske är det så att jag börjar släppa honom. Även om det, när jag tänker på det, känns väldigt ledsamt. Att jag inte fick en chans med honom efter efterfest-kvällen. Jag kommer nog alltid få undra vad han hade för avsikt när han bestämde sig för att lägga till mig på MSN. Känns lite sorgligt.

Men nu har jag ju nåt nytt att se fram emot. En fullspäckad helg som börjar redan på torsdag!

Bara vara vänner?

En tanke som gnagt i mig sen igår kväll... kanske är det så att jag bara ska acceptera att det inte blir mer... Vi får vara vänner istället.

Men det vill jag inte. :-(

Otydlig?

Jag satt och funderade på om jag verkligen är så tydlig som jag tror att jag är...

Jag pratade med kompis K som nog är den som kan känna igen sig mest i mina tankar då hon varit i min sits ett antal gånger. Hon gick och trånade efter en kille i 2 år utan att det hände något mer... Så långt ska inte jag låta det gå. Jag har ju redan ledsnat.

I vilket fall som helst så sa kompis K att jag kanske måste säga rakt ut: "Jag gillar dig, jag vill träffa dig." Och det var då det slog mig. Jag har ju inte sagt något rakt ut, jag har ju flörtat, men han har ju inte hört något konkret egentligen. Så jag kanske inte är så tydlig med vad jag vill?

Jag kanske inte ska backa, jag kanske ska forcera framåt. Jag har ju inte direkt något att förlora. Eller så låter jag det ta sin tid... Kanske är det något som ska mogna fram...

Det är mycket funderingar i mitt huvud. Och alla funderingar kretsar kring en och samma person...

Drömmar

Häromnatten drömde jag om trubaduren, det var ingen rolig dröm och jag vaknade väldigt rädd och ledsen. Jag har sen den natten haft andra drömmar om honom. Dom har i och för sig varit trevligare. Men att jag drömmer om honom irriterar mig.

Jag vill inte ha honom i mitt huvud dag som natt. Jag vill inte komma på mig själv att gå och fundera: "Undrar vad han gör ikväll? Varför är han inte online? Kan han inte bara skicka ett litet sms?" Vad tjänar det till? Ingenting. Jag gör mig själv besviken.

Nedläggningen jag sa att jag hade gjort för en vecka sen verkar vara som bortblåst. Jag har inte lagt ner honom. Däremot har jag nog kommit till en punkt där jag lär bestämma mig och känna mig för vad sjutton det är jag vill med det här.

Jag kan inte gå runt som en tonåring och drömma om honom (oavsett det är på nätterna eller på dagarna). Jag vill ha the real deal, inte någon fantasi.

Jag vill inte drömma om honom något mer. Jag vill veta vad han vill och hur han tänker. För nu börjar jag ledsna rejält.

I lost count of the times I’ve given up on you

I lost count of the times I’ve given up on you
But you make such a beautiful wreck you do

Nedläggning eller inte nedläggning... det är frågan...

Rättelse

Ok. Nätdejten hade inte blockat mig. Jag var paranoid.

Journalisten har jag dock inte sett röken av. Men det har inte min kompis heller, så jag kanske bara inbillar mig där också...

Jag börjar verkligen bli paranoid...

Blockad och borttagen

Jag är deletad. Jag är blockad. Jag är raderad.

Jag vet att jag är borttagen på Facebook och blockad på MSN av två olika killar. Och jag misstänker att jag är blockad på MSN av 2 andra killar. Hur tragiskt är inte det. Inte nog med att man blir nobbad i verkliga livet. Nu blir man det på nätet också.

Dom två som blockat och deletat mig är inga förluster. Dom klarar jag mig utan. Har aldrig varit intresserad av dom. Det var hos dom intresset låg och när jag inte var intresserad tillbaka blev dom väl sura på mig eller nåt. Skumt var det iaf.

Dom andra två som jag misstänker har blockat mig är Journalisten och Nätdejten. Journalistens orsak har jag inte lyckats komma på. Men det kan ha att göra med att han är kompis med den ena killen som deletat och blockat mig. Solidaritet på nätet eller nåt sånt?

Nätdejten har jag inte fått bekräftat att han blockat mig. Det var bara en känsla jag fick.

I vilket fall som helst känns det lite komiskt att fyra killar blockat mig på kort tid. Jag kanske borde rannsaka mig själv? Eller så är dom fjantiga hela bunten. Jag gissar på det sista.

Ragg på bortaplan...

I brist på intresserade trubadurer drog jag iväg på en mini-trip över helgen. Det var fest som stod på schemat. Och mitt mål var åtminstone lite hångel med nåt tänkbart offer.

Det blev en rejäl fylla. Och på nåt vänster lyckades jag träffa på nån kille som jag tyckte att det var en mycket bra idé att hångla med. Så ja, jag lyckades ju med mitt mål...

Men tyvärr satt den där trubaduren i min skalle och spelade små trudelutter ändå... Vilket gjorde att jag "ångrade" mitt ragg och i princip sprang ifrån den stackaren.

Så nu lägger jag ner allt som har med killar att göra tills jag vet vad jag håller på med och inte börjar ångra massa dumma saker...

Som att det skulle hålla länge...

Det går åt helvete...

Japp, jag sa ju att nedläggningen skulle gå åt helvete.

Fast inte helt. Men jag är på stället han spelar på idag igen. Han kommer fram till mig, lägger handen på min rygg och axel. Han pratar, ler, är söt och fin. Och jag tänker: "Jag har lagt ner det där, don't let it get to me..." Men lik förbannat ligger jag här nu och tänker: "Tänk om..."

Men NEJ!

Det är nedläggning. Det är nedläggning så länge inte något väldigt drastiskt händer. Som att den där dejten som aldrig blev av, verkligen blir av. Då kan vi tala om påläggning igen! Ha ha.

The return of the elkille?

Kommer ni ihåg elkillen? Dejten från i somras? Han har återvänt... Oups.

Det började med att jag fick reda på att han skulle börja jobba på mitt jobb igen. Jag har dock lyckats missa honom i några veckor nu. Sen häromkvällen dyker han upp på MSN så jag frågar honom om han smyger omkring och är osynlig. Det slutar med att han säger att han ska komma in och säga hej till mig. Mycket riktigt. Idag står han här inne på mitt kontor och säger hej. Det hela var mycket märkligt och min kollegas kommentar när han gått sammanfattar nog hela situationen: "Oj, var det här Bonde söker fru a'la vårt jobb?"

Fick väl typ samma vibbar från i somras. Konstigt alltså. Så den vägen går vi inte igen. Men kanske lite lätt flörtande som tidsfördriv kanske?

Nice to meet you anyway...

Mörker

Det var mörkt i morse när jag gick till jobbet. Det är mörkt tidigt på kvällarna nu. Det mesta känns faktiskt som ett mörker.

Jag har funderat på det här med Trubaduren. Jag känner att det jag håller på med börjar bli tragiskt. Han är inte intresserad. Hade han varit intresserad hade det funnits mer intresse av att höra av sig och det gör det inte. Det känns som jag tränger mig på. Det känns som jag stör. Det känns inte så bra.

Så vågar jag säga det igen?

Jag lägger ner.

Jag tror jag måste göra det. För att "rädda" mig själv.

Den här gången blir det lättare, jag har saker inbokad. I helgen åker jag bort på roligheter.

Nu måste jag försöka glömma honom. Det kommer gå åt helvete, som vanligt.

Det här var lite fyndigt...

Raggning är som fiske, nappar det inte efter 3-5 försök får man byta fiskevatten...

Eller bete kanske? Ha ha

Konstigheter

Jag blir inte klok på det här. Jag sa ju att nedläggningen inte skulle hålla länge. Den höll inte mer än några timmar...

Han hörde av sig igen. Skriver nåt och man är fast igen. Det hemska är att det inte ens behöver vara nåt gulligt eller flörtigt. Bara att han hör av sig gör att jag klamrar mig fast igen... Det är patetiskt i många avseenden.

Jag försökte ta tag i saken häromdagen. Kom med invit på invit på invit. Men han nappade inte. Eller han var väldigt nära att nappa men jag tror det är något som hindrar honom. Om det är någon som hindrar honom eller bara något abstrakt är frågan.

Kalla det kvinnlig intuition, men ibland känns det som att han har nån annan tjej på G och har mig lite som reserv... Kan det vara så? Kan det vara där skon klämmer?

Det är många frågor och inte lär jag få några svar... om jag inte frågar honom rakt ut... och det lär jag ju inte göra!!

Nedläggning?

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Nu lägger jag ner.

Det händer inget med trubaduren och ärligt talat börjar jag ledsna. Man kan gå med på spel och sådant en kort stund, men när det inte händer något mer så måste man fråga sig själv om det är värt det. JAG är intresserad, men HAN verkar inte intresserad. Alltså ska jag lägga ner. Inte ödsla mer energi. Det tär bara på mig och det orkar jag inte, inte just nu.

Hur länge håller det den här gången?

Hur tänker killar?

Jag pratade med Han igår. Han har ju gått och blivit en kompis nu. Jag har inga som helst känslor kvar för honom och vi kan skratta och ha roligt tillsammans igen. Ok att jag fortfarande kan bli arg när jag tänker på hur han behandlade mig, men samtidigt är jag lite glad att det aldrig blev något seriöst över det hela. Tänk så märkligt livet är ibland.

I vilket fall som helst frågade jag honom: "Hur tänker ni killar egentligen?" Han skrattade och sa: "Problemet är väl kanske att ni tänker FÖR mycket och vi killar inte tänker ALLS." Det har han nog rätt i.

Vi tjejer har en tendens att analysera minsta lilla.

Så jag ska sluta analysera nu.

Jag är ju cool.

Så cool.