Toffelhjältarnas vara eller icke vara

Alla killar verkar vara rädda att bli en toffel - så även snickaren. Varje helg ska det umgås med kompisar och hittas på något. Jag är såklart medbjuden men en helg hade ju varit trevligt att få för oss själva.

Men rädslan - att vara killen i gänget som väljer en tjej före kompisgänget - verkar vara för stor.

Diskuterade saken med kompis T och hon är så klok och säger: "Varför är det alltid ok att toffla med sina kompisar men inte med sin partner?"

En intressant fråga. Varför kan en kille inte våga stå upp mot sina kompisar och säga: "Den här helgen ska jag vara med min flickvän." När dom kan vara så "macho" och säga till sin älskade flickvän: "Den här helgen ska jag vara med mina kompisar acceptera det!" och flickvännen får snällt gilla läget - eller ställa till med ett jävla liv.

Jag är en sån tjej som inte bryr mig så mycket. Jag vill inte ha en toffel till kille, jag tycker det är roligt att umgås med snickarens kompisar, men ibland vill man kanske få ha honom för sig själv - i alla fall bara för en helgkväll. Jag kräver inte mycket. Bara en kväll.

Men han fortsätter toffla med kompisarna istället för med mig.

Rullar på...

Har inte haft så mycket att skriva här. Man hamnar väl i svackor mellanåt - antar jag - där man inte riktigt kan sätta ord på allt som händer omkring en. Många tankar som far runt i skallen på en men inget man får ur sig.

Snickaren hänger kvar. Han hänger ganska bra kvar nu. Det som varit oroligt har blivit mindre oroligt. Vi träffas och hör av oss och det känns bra. Oroväckande bra.

Sa till kompis T för någon vecka sen: Nu har det gått för bra. Snart kommer det gå dåligt.

Istället för att noja sig och analysera rycker jag på axlarna och körde vidare. Det funkar bra.

Vi rullar på..

Lugn och ro....

Jag kanske bara ska låta det vara... låta det ta sin tid och bara vara. För vad vill jag egentligen? Jag vet ju inte om det här är kille jag vill gifta mig med, skaffa barn och hela det köret. Varför sätter jag så höga krav på en kille som säger att han vill lugna ner det hela. Ok, jag tycker ju inte att vi har haft det bråttom men i hans värld kanske det går snabbt.

Så nu är det lugn och ro som gäller. Inte så mycket analyserande. Bara lugn och ro.

(fast det kommer ta slut ändå - säger pessimisten inom mig...)

Nattugglan hör självklart av sig. Det är som att han har känselspröt och känner på sig att allt inte är röda rosor i Ejjelitens liv. Han är charmig och rolig som han brukar vara. Men jag dissar honom lite kort. Orkar inte med honom just nu.

Istället tar jag och vårdar mina vänner. Vi har ju ändå galet kul tillsammans så det är det jag ska ha - galet kul, fast lugn och ro. ;-)

Rastlös...

Känner att jag inte får någon ro i kroppen. Jag vill höra av mig till honom men jag SKA inte. Men det gnager i mig. Han hör faktiskt inte av sig. Jag tolkar det som att han faktiskt inte vill ha mig ändå. Ville han ha mig skulle han höra av sig om så bara ett litet sms... Men inte det.

Jag funderar på om jag vill utsätta mig för det här. Det var faktiskt enklare att vara singel. Det vi har just nu är inte ett förhållande. Men jag vet inte vad man ska kalla det. Det är nåt konstigt.

Jag får ont i magen när jag tänker på att jag faktiskt kommit till insikt. Jag vill inte ha rätt. Varför ska min mage alltid ha rätt. Jag har haft det här på känn sen dag ett i princip.

Jag vill prata med honom. Men jag kan inte höra av mig. Jag hatar det här. Snart börjar jag klättra på väggarna...

Förvirringen är total...

Jag har medvetet inte skrivit något här. Har inte kunnat sätta ord på allt som pågår. Det snurrar runt runt runt i skallen.

Efter en rejäl härdsmälta för två veckor sen där jag och snickaren talar ut och får rätsida på mycket kändes allt bra. Vi hade underbara dagar och jag började känna mig så där nykär som man SKA vara när man träffar någon.

Det skulle jag inte gjort.

Bara någon vecka senare börjar han flumma. Vi snackar ut en gång till och jag blir inte klokare för fem öre. Han tycker att vi ska ta det lugnt. Jag har aldrig ansett att det går snabbt mellan oss. Vi gör liksom inget. Men han vill ta det lugnare alltså.

Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Men jag backar. Jag kan inte göra så mycket mer. Han får helt enkelt komma till mig. För jag fattar inte vad jag ska göra eller inte göra.

Men han säger att han tycker om mig. Det går inte ihop. Lite förvirrande...