Fortsättning...

Det är fortfarande mysigt.

:-)

Mysigt...

Vi fortsätter att umgås, träffas, och vi myser. Oj så vi myser. Det är mysigt.

Jag tycker om honom och han verkar tycka om mig. Ingen av oss pratar om framtiden. Våra gemensamma vänner tycker vi är som katter runt het gröt. Båda vill prata om det men ingen vill ta upp det. Ingen vill höra att den andra inte vill mer.

Och varför prata framtid när det faktiskt inte finns nån klar framtid? Ska vi börja prata distansförhållande när vi inte har ett förhållande? Det är bättre att bara låta det vara. Allt löser ju sig på ett eller annat sätt.

Under tiden myser jag. För det är mysigt att sova med en kille som tycker om en. Som smeker en över kinden när man vaknar och ler mot en. Som kryper in bakom ryggen på en när man sover och lägger en beskyddande arm över en. En kille som ger en en puss i pannan och somnar om bredvid en. Det är mysigt det.

En vecka senare...

Men det är väl klart jag är kär i han, eller på god väg i alla fall! Jag tycker om honom, väldigt mycket.

Men han är inte kär i mig.. Men han tycker om mig säger han.. men han är inte kär i mig.. tror jag.. inte än i alla fall..

Vi har sovit tillsammans 2 ggr den här veckan. Allt är bara så bra när vi träffas. Det är enkelt, det är roligt, det är helt enkelt lättsamt.

Han säger att han tänker mindre på sitt ex nu än tidigare. Hans kompis säger att det är pga mig. Att jag får honom på bättre tankar.

Men jag vet egentligen om jag vill ha honom som pojkvän. Jag menar, jag flyttar från stan inom en snar framtid. Jag borde inte involvera mig. Men jag trivs så bra i hans sällskap. Kan jag inte bara få ha lite mysigt innan jag flyttar? Eller är jag ute på djupt vatten?

Jag låter det vara. Tar det som det kommer. Tänker inte pusha åt nåt håll när jag själv känner mig så osäker som jag gör. Men jag mår bra. Jag mår så in i helvete bra just nu. Det känns som livet är på väg nånstans. Nytt jobb, ny stad och en ny förälskelse.. Kan det bli bättre? ;-)

Kär?

Tydligen så tror folk i min närhet att jag är kär i kompisen. Och då tror med största sannolikhet även kompisen det.

Så klart han tror det. Det här har jag ju skrivit om förrut. För nästan 2 år sen.

Seriöst. Jag är inte kär i dig gosse!

Skillnaden här är väl att jag faktiskt tycker om killen. Och klart att jag skulle vilja vara mer än vänner. Men jag vet att det inte blir så och därför tillåter jag inte mig själv att bli kär. Eller tillåter. Jag har ju faktiskt inte fallit för honom som jag skrev sist.

Har funderat lite på det hela. Kan det vara så att jag ser det som en "trygg lösning" om man kunde bli mer än vänner? Nån slags låtsasräddning från singellivet? Eller så kanske jag hittar på massa ursäkter, för jag att jag har fallit för honom men inte vill tillåta mig själv att inse det. Men nä, så kan det väl inte vara?

Nej, jag är inte kär i honom. Nej!