Jag är kär....

Jag är kär. Eller inte. Men det är vad alla killar verkar tro. Att jag är kär i just dom. Men det är jag inte. Är killar verkligen så självgoda så dom tror att man faller och blir kär bara så där?

Jag har märkt detta fenomen bland en handfull killar. Dom beter sig som att man är upp över öronen förälskad i dom. Dom kan inte prata med en som normalt folk. Hala som ålar, elaka, och odrägliga. Till alla dessa pojkar vill jag säga:

JAG ÄR INTE KÄR I ER!

Jag har oerhört lätt att prata med folk. Jag tycker om att prata med folk. Jag pratar gärna med dom killar som jag dejtat men som jag insett att det inte blir nåt med av diverse anledningar. Tycker ändå man kan prata, för man började ju prata av nån anledning från början, sen att det inte "klickade" på det romantiska planet betyder ju inte att man inte kan vara kompisar, eller bekanta. Eller har jag fel?

Jag stöter på dom, gång efter gång. Killar som är trevliga och roliga, sen hala som ålar. Men ändå ska dom prata med en. Det är som dom kollar av: "är hon kär i mig fortfarande?", "håller jag intresset uppe?", "är jag fortfarande intressant?". Dom vill ha sin egoboost. För dom tror att man är kär i dom.

Men för i helvete, jag ÄR INTE KÄR I ER!