Jag dumpar dom...

Skidåkaren var i stan. Jag träffade på honom av en slump. Han såg måttligt road ut och detsamma gällde mig. Han är inte alls speciellt intressant egentligen. En liten osäker själ som söker tröst i sin åldersnoja hos yngre förmågor. Jag vet att jag låter lite bitter här men jag är inte det. Jag är nog mer bitter över mig själv att jag målat upp nån romantisk bild av honom. Men jag fortsätter prata med honom. För han är rolig. Rolig att retas med. Rolig att driva med. Det slutar väl med att vi gifter oss ändå. Ha ha.

En bekant från förr hör av sig på Facebook. Jag håller på att ramla av stolen då jag inte hört något från den här människan sen många år, och då menar jag MÅNGA år. Jag roas av att han hör av sig, men börjar fundera VARFÖR han hör av sig. Det här är en kille jag hade nåt ihop med långt innan jag träffade exet, långt innan jag blev en vuxen varelse. Men en kille som gjorde mig illa på nåt underligt sätt, mycket självförvållat pga min naivitet. Jag har lärt mig nu. Det lär inte hända igen. Inte på det sättet i varje fall.

Jag fortsätter läsa i min bok "Dumpa honom". Visst är det mycket som är extremt, men det finns vissa saker man kan ta åt sig. En sån sak är ju ändå "han hör inte av sig - han är inte intresserad". Den håller jag med om. En kille som ÄR intresserad ser till att höra av sig, trots att tid inte finns. Ett kort sms eller ett snabbt mejl. Mer än så krävs det ju inte.

Så dom som inte hör av sig från och med nu dumpar jag!

Hårt och brutalt.