Jag vågade tro...

Jag vågade tro på det. Jag satsade allt och blev så småningom som sambo med honom. Ett år har gått sen allt började. Ett år av skratt och lycka... fram till i lördags.

Jag vet inte vad som hände. Men jag har känt att nåt varit på gång. Vi har gått och gnabbats och gnällt och vi har inte mått bra. Jag har misstänkt honom för det ena och det andra.

Så i lördags säger han att han ibland inte är kär i mig längre. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Luften gick ur mig. Jag fick en sån panikångestattack som jag aldrig nånsin kännt förrut. Jag trodde på allvar att jag skulle dö ett tag.

Han blev såklart jätterädd för min reaktion, vilket jag också blev. Han bedyrade för mig att han älskar mig men att han irriterat sig på mig så ofta på sistone. Precis som jag irriterat mig på honom. Vi pratar igenom det och jag börjar må bättre. Somnar med tårarna rinnandes.


Igår kändes det som att allt var som vanligt, men nånting inom mig är skadat. Jag vet inte längre vad han känner. Han kan ju ha tagit tillbaka allt bara för att han blev så rädd för min reaktion. Jag vågar inte längre tro... Nånting har gått sönder inom mig...