Och konstigare blev det...

Efter att det varit okonstigt i nån dag så hamnar vi på ett julfest tillsammans. Eftersom vi är kompisar föll det sig naturligt att vi hängde med varandra under kvällen. Och nog fan är det nåt där.. Vi höll oss nära varandra, han smekte mig på armen lite hemligt, eller på benet, under bordet. Vi smög och det hela blev ju ganska upphetsande.

Att smyga med nåt måste ju ändå vara det bästa förspel som finns. Hemligheterna, rädslan att bli påkommen, ögonkasten. Det är oslagbart.

Det hela slutade såklart med att vi gick hem tillsammans och den här gången gick det inte att säga nej. Säga nej två gånger på mindre än en vecka. Det är mer än vad en Ejjeliten klarar av, tydligen.

Men nu då? Det konstiga i det hela är väl att vi faktiskt tycker om varandra. Men det borde väl vara jättebra egentligen, men det är inte alls bra. Jag känner ju honom för bra. Jag vet allt om honom. Jag vet hans svagheter, dom dåliga, dom riktigt dåliga. Dom som jag klarar mig utan.

Men jag har bestämt mig. Jag tänker inte grotta ner mig i det här. Det som sker - det sker. Och det som inte sker - det glömmer vi..