Konstigt, väldigt konstigt...

Jag fick nattligt sällskap i helgen. Första gången sen jag sa tack och adjö till M. Det nattliga sällskapet var en repris.

Det hände för två år sen. Jag följde med den här killen hem efter en oerhört blöt kväll. Det blev en konstig kväll. Men den resulterade i nåt bra. Vi blev jättebra vänner.

Sen kom den här helgen. Och vi träffades ute på utestället. Han står och småflörtar med mig så där på skoj som vi alltid gör. Sen skiljs vi åt och jag går hemåt, men får ett samtal från honom och det hela slutar med att han kommer och sover hos mig.

Jag visste varken ut eller in. Om jag ville göra nåt med honom eller inte. Han ville. Han ville väldigt mycket. Men jag stoppade det. Det fick bli lite mys istället. Några kramar och nån puss. Men inge mer.

Kanske var det dumt. Kanske var det klokt.

Missförstå mig inte. Jag ville. Hela kroppen skrek efter mer. Men ibland måste man tänka ett steg längre. Och det gjorde jag nu. Jag sa det till honom, att det kommer bli konstigt. Men han höll ju inte med så klart. Men jag stod fast vid det jag sa.

Nu blev det förvisso konstigt ändå.. Nu går jag ju runt och är rädd att han ska tro att jag vill mer, samtidigt som jag inte har en aning om vad han tänker. Jag vet inte vad jag vill med honom heller. Vi är ju vänner. Bästa vänner.

Det här blev konstigt. Väldigt konstigt.