Den perfekta pojkvännen...

Det är helt otroligt. Efter ett år av hopp och förtvivlan med Snickaren där jag till slut kommer fram till att jag klarar mig själv så står jag här 2 veckor senare med den perfekte pojkvännen. Eller gör jag det?

Snickaren har under senaste veckan ansträngt sig och visat sig från sin allra bästa sida. Han har svalt det mesta och inga små utbrott om triviala saker, inga onödiga diskussioner, inga kommentarer som irriterar. Han hör av sig dagligen, skickar söta sms, kommer på spontanbesök, köper med sig snask, bjuder ut på middag. Ja han är näst intill perfekt. Och jag tvivlar.

Jag kan inte köpa det. Att han beter sig så här nu. Det är som att jag går runt och väntar på att han ska återgå till sitt normala beteende. Jag kan inte förmå mig själv att njuta av det. Jag säger saker som: "Är det jobbigt att vara så här kärleksfull?" och "Vad har det tagit åt dig?" och "När kommer det här upphöra då?" För upphöra kommer det ju göra. Framförallt när jag säger så där. För vem orkar med det i längden? Jag vet ju själv eftersom jag hållit på i nästan 1 år med honom och visat hur mycket jag tycker om honom och hur mycket jag vill vara med honom och inte fått ett jota för det. Förrän nu dvs. Men nu kanske det är försent. Är det försent?

Känns som jag behöver tid att fundera. Jag har väl inte bråttom på något sätt, men det känns onödigt att dra ut på allt också. Många tankar far i mitt huvud.

Den perfekta pojkvännen - finns han över huvud taget?