Vänner när man behöver dom som mest

Jag har fått två underbara vänner. Dom har så enorm förståelse för min situation... Jag behövde dom båda idag och båda ställde upp.

Jag sa ifrån om reservplanen. Blev ett jävla liv. Varför finns ingen förståelse? Varför ska allt gå så snabbt med allt? Varför inte försöka?

Men vännerna förstår.

Jag skickade ett sms. Jag skickade ett till sms. Jag ringde. Jag ringde igen och igen och igen. Det blev helt galet. Sen skickade jag ett till sms. Men inget svar.

Det är inte mitt val. Jag har räckt ut armar och ben. Men ingen har tagit dom. Då blir man maktlös. Man får gilla läget. Men jag gillar inte läget. Jag ville kämpa. Men jag hade inget att kämpa för visade det sig.

Nu gråter jag. Men skattar mig lycklig för dom underbara vännerna.